Hej mina glada vänner
Jag har haft semester och bloggen likaså, därav bristen på inlägg. Men nu så är semestern slut och jag ska börja skriva igen.
Det har hunnit hända en hel den på dessa 4 veckor skulle jag kunna säga. Veckorna i Spanien med Micki var helt underbara. Likaså dagarna hemma i Borlänge innan och efter resan. Det har ju varit en sån underbar sommar med tanke på vädret. Så jäkla skönt, med tanke på förra årets skitsommar, så det var vi väl värda kanske :)
Det har hunnit hända en hel den på dessa 4 veckor skulle jag kunna säga. Veckorna i Spanien med Micki var helt underbara. Likaså dagarna hemma i Borlänge innan och efter resan. Det har ju varit en sån underbar sommar med tanke på vädret. Så jäkla skönt, med tanke på förra årets skitsommar, så det var vi väl värda kanske :)
I torsdags satt jag mig ner för att skriva ett inlägg, men blev då inringd på jobb och fick skynda dit efter träningen och så jobbade jag hela natten, så det blev inget inlägg. Det kommer nu istället.
Anledningen till att jag just skulle ha skrivit i torsdags, är att det var årsdagen på min knäskada. 1 augusti 2012 på Kvarnsvedens IP hände det. Såhär ett år senare så började jag tänka tillbaka på hur det senaste året egentligen varit. Mamma ringde mig och vi pratade lite om det. Hon tyckte att det kändes som mer än ett år sen det hände och jag är ganska beredd att hålla med henne på ett sätt. Sitter jag och tänker tillbaka på matchen och hur jag gjorde illa mig och så vidare, så känns det kanske som 3 år sen. Men när jag tänker på min rehabtid så känns det som att tiden gått fruktansvärt snabbt. Det känns som det var nyss jag bara fick cykla på testcykel, inte ens ta långa promenader eller jogga lätt. Idag ser allt annorlunda ut.
Jag har ju nu fått glädjande besked från min sjukgymnast, Linda. Hon säger för det första att styrkemässigt så är jag jäkligt stark. Hon säger att jag faktiskt är mycket starkare än många av de killar som hon har varit sjukgymnast åt genom åren. Bara att få höra en sån sak gör ju att man känner sig betydligt mycket säkrare på sitt knä, att man vågar gå på lite hårdare. Dessutom så är det ju en enorm bekräftelse på att alla dessa timmar och dagar man har lagt ner på tung, och ibland tråkig, träning har gett finfina resultat. Det finns ju nästan inget bättre när man har krigat igenom något så tungt och kommer ut starkare än någonsin, båda fysiskt och psykiskt. För så känner jag mig faktiskt.
I och med detta så har hon även gett mig klartecken att börja kliva in i matchspel ordentligt. Jag är tillräckligt stark och motoriken och tajmingen har kommit tillbaka, så det är bara att köra.
Lyckan hos mig är enorm och den blev inte mindre när tränaren sa till mig efter träningen i fredags att jag skulle få vara med och sitta på bänken på dagens match. Även om jag visste att jag inte skulle räkna med speltid så kändes det ändå helt jäkla underbart. Det är svårt att tänka sig att jag för 9 månader sen, ganska exakt, låg på operationsbordet och karvade upp hela knät och skruvade fast ett nytt korsband. Nej, tiden har allt gått jäkligt fort. Nu har jagt varit med och kört 100% i ca 1,5 vecka på träningarna och jag känner att det blir bättre och bättre för varje träning. Visst har det varit upp och ner vad det gäller min nivå. Vissa träningar funkar allt, andra funkar inget. Men det är så det kommer vara nu i början och även om det är svårt, måste jag försöka ha tålamod och vänta på att det kommer. För det vet jag att det gör, jag måste bara ge mig själv lite tid. Men det är så fruktansvärt svårt. Oavsett hur många gånger man intalar sig själv att man inte kommer vara bra nu i början, så hoppas (och tror) man ändå lite innerst inne att det ska vara precis som när jag slutade. Att tajming, tillstag, snabbhet, allt det ska vara som innan skadan. Men det har jag ju fått uppleva att det inte är haha. Men som sagt, jag känner ändå att det blir bättre och det är det viktigaste.
På onsdag nu väntar höstsäsongens andra match mot Kvarnsveden i Borlänge. Exakt 1 år och 1 vecka efter skadan ska jag tillbaka till planen där det hände. Konstigt nog känns det inte det minsta läskigt. Jag är bara taggad. Jag hoppas jag får vara med på bänken även då :)
Jag är världens lyckligaste tjej just nu. Fy fan vad jag älskar fotboll. Vad vore livet utan den!? Kan inte föreställa mig det. Att vara tillbaka är underbart. Nu ska jag KRIGA tills jag når en plats i startelvan, för dit ska jag fasen innan denna höst är slut <3
Förlåt fina ni för att jag varit så dålig med uppdatering nu under sommaren. Tack för tålamodet :)
Pusss på er
Kommentarer
Mamma
Heja Johanna!! Kriga på nu så ska du se att det blir spel för dig i höst. Jag tror på dig och du har varit enormt duktig och stark i din rehab. Snart ses vi och det ska bli så kul att åka med dig till Karlstad. Puss på dig!!
johanna
Tack världens bästa mamma <3 längtar!
Trackback
