Det plingade nyss på dörren.. Jag stapplade mig dit för att se vilka det kunde vara, jag väntade inget främmande. Det var mina hyresvärdar som kom förbi. De hade läst i tidningen imorse vad som hade hänt med mitt knä och frågade därför om jag ville att de skulle åka och handla något till mig. Såna där småsaker gör verkligen en sån stor skillnad. Jag blev på riktigt rörd till tårar när de hade gått (just nu är jag extra känslig för allt sånt där då jag är så ledsen över skadan). Allt sånt där rör mig just nu. Jag är så himla lyckligt lottad som får ha såna fina människor runt om kring mig varje dag.
Och lika alla ni som skrivit till mig eller ringt och hört hur det är, TACK! Än en gång, jag är så otroligt glad att ni finns och stöttar mig när det är tufft, ni anar inte!

Nu till det vesäntliga som ni kanske alla undrar. Hur mår knät då och hur gick det till.?
Jo det var på träningen igår eftermiddag som det hände. Vi skulle köra 1 mot 1 och lägga fokus på anfallsspelet, att slå våran motståndare.
Jag som i denna gången var i försvar sprang upp och mötte min motståndare som kom drivande med bollen. Jag sneställde och styrde henne mot mitt vänster. Sen när läget kom för mig att bryta in framför och slå undan bollen så klev jag sjäkvklart in. Jag satt yttersidan på bollen och sparkade iväg den. Samtidigt som jag sen sätter ner benet i gräset så får jag en liten tryckare från min motståndare i detta fall, i sidled. Inte alls oschysst eller nåt utan bara en vanlig axel mot axel-situation ni vet. Då fastnade väl foten i på något sätt samtidigt som benet "hoppade ur". Så svårt att förklara om man aldriug varit med on det förut. Men tänk er som att man skulle hålla i underbenet med en hand och överbenet med en annan hand och sen trycka de hårt åt ett varsitt håll så att överbenet åker över underbenet i sidled.. Hmm svårförklarat som sagt haha, men hoppas ni förstår nogorlunda.
Jag la mig iallafall ner på en gång och tänkte "Fan, nu kommer den här jävla smärtan om 3-2-1...". Sen kom smärtan, lite grann bara. Inte i närheten av den smärtan jag har haft när korsbanden gått av. Lättnad! Nu är jag ändå mest upprörd-. Ligger och skriker lite mindre väl valda ord poch tänker bara "inte igen, jag orkar inte igen". Det är i princip det enda som går runt i skallen. Folk kommer dit på en gång och bölrjar isa och linda för att få tryck och minska svullnaden och jag kan sen med hjälp hoppa av planen. Mer lättnad, jag kan till och med stödja lite på benet utan att det viker sig. Det kunde jag inte de andra gångerna.
Richard kommer sen och hämtar mig och kör mig akut till vår sjukgymnast som var snäll och klämde in mig i hans sjukt upptagna schema. Han kollade och kände lite på det och han sa "menisken är tillknycklad, mer kan jag inte känna just nu. Korsbanden känns väldigt stabila iallafall och allt annat med. Men det är svårt att avgöra nu då knät spänner upp sig efter skador: MEn vad jag kan känna nu så ser allt annat bra ut". Men han ville hålla uppsikt på det och jag fick en ny tid där idag för nya tester och ett nytt utlåtande.
Ingen större mängd vätska hade bildtas vilket var bra. Då slipper jag åka in och tömma knät igen, vilket INTE var en trevlig upplevelse senast jag gjorde det. Och han stod även fast vid att det förmodligen bara är yttre menisken som har fått sig en smäll. Hur illa vet han inte. Jag har iallafall nu fått en direkt remiss till en av Sveriges bästa knäläkare som jobbar här i Karlstad. Jag ska dit om 2-3 veckor och träffa honom så får han avgöra vad som ska göras åt skadan. Det tar ca 2-3 veckor för knät att lugna ner sig också och det är först då man kan göra en 100% bedömning, om man inte använder sig av magnetröntgen då. Det känns ändå bra att allt verkar rulla på i en ganska så bra takt och jag HOPPAS med hela mitt liv att det "bara" är menisk. Efter en meniskoperation kan man vara upp och springa efter bara nån vecka. OCh jag vill verkligen verkligen inte komma efter med försäsongsträningen nu. Jag vill vara med och fighta från början så jag har så bra förutsättningar som möjligt när säsongen väl startar.
Fan alltså, fattar inte vad det är med mig och mina knän... Det jobbiga är att jag faktiskt är så fruktansvärt stark i mina ben just nu och jag har skött rehaben så jäkla bra så jag fattar inte vad mer som ska till!?
Kanske hamnar jag bara i "fel" läge för ofta.. Jag vet inte.. Det börjar iallafall bli tröttsamt.

Hannah och Richard har skjutsat runt mig igår och idag och hjälpt mig hur mycket som helst med allt. Jag är så himla glad att de bor här just nu. Vet inte hur jag skulle klara mig annars. Ni är grymma!!

Jag får väl försöka ha tålamod och kämpa på ett tag till med dessa jäkla knön. Fast det suger. Jag är så förbannad och ledsen på ett sätt. Men samtidigt så glad att det bara verkar vara en menisk.
Fan, ett stopp i min väg tillbaka.. Men absolut ingen vändpunkt. För tillbaka det ska jag fan!!!!