Efter mitt förra inlägg har jag blivit överöst av fina sms, meddelanden och kommentarer. Jag kan bara säga att jag är så sjukt glad för vartenda positivt ord jag fått höra. Varenda ett värmer mig ända in i själen och ni får mig att vilka fortsätta kämpa ännu mer. Ni sporrar mig otroligt mycket. Utan allt stöd som jag haft och får, så skulle den här resan vara tusen gånger tuffare. Jag kan inte tacka er nog för erat stöd.
För första gången, sen jag gjorde illa mig, grät jag igår på riktigt över allt som hänt. Dels när jag skrev inlägget (jag tror det tog 1,5-2 timmar för mig att skriva det) och dels när jag läste alla fina kommentarer och meddelanden. Herregud vilka fina människor jag har i min närhet, och jag vill att alla tar åt sig av det. Oavsett om det varit en klapp på axeln, ett lycka till eller ett långt meddelande, så har det samma betydelse för mig. Jag vet att ni finns där, stöttar mig och bryr er. Fan vad fina ni är. TACK!

Här är ett axplock bara av de kommentarer jag fått. Som sagt så betyder allas kommentarer lika mycket för mig, tog de 4 som passade bäst in i mallen som fanns för att göra den här bilden bara.

Som sagt, erat stöd driver mig otroligt<3

Om ni undrar, så är det meningen att texten ska se sliten ut. Det ska se ut som en äkta skrivmaskinsskrift. Då blir det ju lite skavt här och där, det gör det extra snyggt. Så det är meningen alltså om ni undrar ;)

Äntligen är den gjord och jag kunde inte vara mer nöjd. Jäklar vad bra det blev. Precis som jag tänkt mig och lite bättre till och med. Gjorde den på Fetto Tattoo på hagalund. Kan verkligen rekommendera det stället. Sjukt skön personal och duktiga. Ååå vad glad jag är:)

Jag skrev ju här i bloggen, nästan alldeles direkt efter jag gjort illa mig, att några läkare hade sagt saker och ting till mig som var mindre väl valda om man säger så. Dom försökte stoppa mig från att fortsätta med sporten osv.. Jag sa ju då att jag skulle berätta den historien lite senare. Jag tänkte att det blir ett ypperligt tillfälle nu när jag just gjort den här tatueringen, för den är lite tillägnad till det, bland annat. Ska förklara så bra jag kan och så bra jag kommer ihåg alla detaljer iallafall. Det kommer bli en liten långrandig historia kanske men jag tror det behövs för att förstå min mening med det hela:)

Det var såhär, jag var ca 16 år, höll på med både handboll och fotboll. Var rätt bra på båda sporterna (om man får vara lite skrytsam). Det var ju i den åldern då man börjat utvecklats på riktigt och man kände att man kunde vara med och tampas, och faktiskt vara bra tillochmed, på seniornivå. Jag hade jättesvårt att bestämma mig för vilken sport jag ville satsa på, för satsa det skulle jag, har aldrig funnits en minsta tvekan om det. Har ju växt upp i en sportgalen familj där idrott verkligen är allt och det har definitivt smittat av sig på mig. Handbollen och fotbollen var verkligen mitt allt. Jag åt, sov och levde sport. Jag tränade då ca 14 pass/vecka plus matcher. Det kunde vara så att jag tränade handboll i skolan (gick handbollsklass på högstadiet), åkte direkt å tränade handboll efter skolan för att sen skynda iväg på nästa träning som började en halvtimme efter att den tidigare träningen slutat.
Stressigt skulle många säga, och det var det också. Men jag har alltid älskat när det händer saker, jag vill ha det så, eller så blev det så att jag blev så van vid det höga tempot så jag inte klarade av ett lägre. Och dessutom fick jag hålla på med det jag älskade mest av allt i hela världen, i princip hela dagarna. DRÖMMEN!
Träningen gav resultat också. Blev uttagen till att åka på landslagsläger i handboll och i fotbollen (som ligger ett år före handbollen när det gäller landslagsuttagningar och sånt) hade jag redan tagit mig en olats i landslaget och börjar spela landskamper och åkte runt i Sverige på olika tillställningar och läger. Fick tillochmed betalt för att bara på lägrena.
Livet lekte, allt jag drömt om hade gått i uppfyllelse. Landslagströjan liksom, fan va stort. Kommer ihåg som igår när jag stog där och dom spelade nationalsången första gången på line up:en. Tårarna höll på att komma då, det var stort för mig.
Sen kom den där avslutningen på säsongen med handbollen. Vi skulle spela DM eller handbollens dag eller vad det hette. Det var den sista turneringen på hela året och därmed dom sista matcherna vi skulle göra innan det var dags att övergå till fotbollen helt i nån månad, istället för att dubblera, innan handbollen skulle dra igång igen. Jag kommer ihåg att jag bar inne i en uppåtperiod då. Det gick så bra. Och ett par månader senare skulle jag på landslagsläger i handboll också, jag var så taggad.
Turneringen börjat och går hur bra som helst. Vi spelar bra hela laget och det hår riktigt bra för mig. Vi går iallafall till final, Avesta står för motståndet. Det blir en jäkla tuff match, jämnt in i det sista. Vi för mål, dom gör mål, böljande fram och tillbaka. Tror det stog lika fram till sista minuten, vi följdes åt. När det var 1,5 minut kvar av den absolut sista matchen för säsongen, minns jag att Avesta tog ett avslut som våran grymma målvakt, Sanna, räddar. En signal till mig som vänster 9 att bredda och sticka uppåt för att starta en andrafaskontring. Mycket riktigt får jag bollen, har riktigt bra fart också när jag närmar mig deras försvar. Tänker att snart kliver någon upp för att stöta på mig iochmed att jag skjutit utifrån några gånger tidigare i matchen och fått göra några mål på det sättet. Men ingen kliver ut, så jag tackar väl för det och kliver upp (hoppar upp) i min höga fart och drar iväg ett skott mot bortre, nedre hörnet. Samtidigt kommer en Avestaspelare ut och sätter händerna i bröstet på mig och knuffar till, medan jag är i luften. Jag tappar ju balansen helt uppe i luften och började parera för att inte landa illa på rygg eller liknande. Så jag lyckades sätta ner vänsterbenet först på nåt sätt. problemet var bara att när jag var så ur balans hade kroppen inte koll på nånting så det blev så att mitt underben stog kvar på marken medan hela överbenet med överkroppens vikt dessutom vek sig över så att knät vek sig, om ni förstår!? Sjukt svårt att förklara, men knät vek sig iallafall med att kraft jag hade neråt. Och jag kände direkt att det är nåt som är galet nu, helt galet. Och sen kom smärtan. Åh herregud vilken smärta. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag ville bara försvinna ur min kropp. Minns att jag slog min hand allt vad pallade i golvet så jag skulle känna smärta nån annanstans än i knät, men det hjälpte inte så mycket. Och jag skrek, ganska rejält också. Jag fattade inte då att det skulle vara så allvarligt som det var, visste inte så Mycket om knäskador och sånt då. Knäskador var sånt som
Andra fick, inte jag, så varför behövde jag bry mig om sånt!?

Jag åkte iallafall in till akuten direkt där jag efter ett tag fick hjälp. Läkaren sa då att jag skulle åka hem igen och komma tillbaka om 2 veckor, för det var omöjligt att undersöka och ge en diagnos när knät fortfarande var så svullet.
Så vi åkte hem och väntade på kallelse, som denna läkare utlovat att skicka. Men det kom aldrig nån kallelse till ett nytt besök. När vi sen ringde och frågade vad som hänt, varför vi inte fått någon kallelse så svarade hon att min läkare hade avbokat min tid, varför visat hon inte, och det var därför vi inte fått någon kallelse. Vi fick iallafall en ny tid, två veckor efter det. Jag hade då börjat kunna gå ordentligt och stödja på benet igen, bara det att knät var fastlåst i ett visst läge. Så det såg jäkligt roligt ut när jag gick haha, men det fick väl vara så. Huvudsaken att jag slapp dom där jobbiga kryckorna.
Hur som helst, jag kom tillbaka till ortopedmottagningen i Falun för att träffa en läkare som kunde berätta vad som vad fel. Den första läkaren kände lite försiktigt på knät men sa sen att hon skulle hämta en annan läkare som skulle få känna på det. Den andra läkaren kom och jag fick berätta igen vad som hade hänt och han började känna på det. Så frågade han om jag kunde räta på benet. Jag sa nej, för det gick verkligen inte, det var fast. Han svarade: Jo det kan du visst det, så lyfte han upp mitt ben och började pressa och rycka så hårt han kunde för att pressa ner det, det spelade Ingen roll att jag skrek som en stucken gris av smärta, han fortsatte bara. Sen mumlade han nånting å gick därifrån. Efter en stund kom ännu en ny läkare å sa att han ville känna på knät. Denna var mer försiktig än den förra. Han frågade vad som hade hänt och började känna på knät. Han tyckte det kändes stabilt så något korsband var det inte. Han var säker på att det var minisken som hade spruckit eller blivit skadat på något sätt. Ännu en doktor kom efter honom och konstaterade samma sak. Just den här läkaren var väldigt tydlig med en sak också. Nämligen att tjejer inte borde hålla på med sport. Vi är för klena och dåligt byggda för det. Och om jag ville ha en operation så skulle jag få vänta i 3-6 månader, minst! Och en operation var nödvändig för att jag skulle kunna räta ut benet och kunna börja spela igen.
3-6 månader tänkte jag, då kommer jag missa landslagslägren i både fotboll och handboll och blev helt förkrossad, började gråta direkt igen. Men efter många om och men lyckades vi få en operationstid precis en vecka från den dagen jag var där, den 2a maj om jag inte minns fel. och när jag hörde mig för om knäskador så var minisken det "bästa" som kunde vara skadat i knät, för då kan man vara tillbaka i spel kanske en månad efter operationen. Jag blev sjukt glad, ville ha operationen klar NU!
Den 2a maj kom, jag åkte in till Falun för operation. Hade en jättebra läkare, kommer tyvärr inte ihåg hans namn, något ovanligt dubbelnamn, idrottsintresserad kille. Han skulle utföra en artroskopi, en titthålsoperation för att reparera det som skadat av minisken, möjligtvis ta bort den helt om den inte skulle kunna gå att laga. Allt hade gått bra, bara det att när jag vaknade upp fick jag veta att minisken hade varit hel, det var korsbandet som var av. Det hade rullat ihop sig till en boll och lagt sig precis i leden vid knät, vilket hade gjort att jag inte kunde böja eller sträcka benet. Iallafall, det dom hade gjort då var att raka bort hela korsbandet och "städat" rent efter det, alla slamsor och så vidare hade tagits bort. Och jag var fortfarande lika ovetandes om knäskador överhuvudtaget. Det enda jag visste var att korsbandsskador tog lite längre tid än meniskskador.
Läkaren talade om att jag kommer att kunna bara tillbaka i spela om Max två månader nu, om jag skötte min rehabträning ordentligt. Så jag träffade min underbara sjukgymnast, Anders Ström, och han gick igenom ett träningsprogram med mig. Och jag körde på, 100% och lite där till. Jag skulle bli stark som sjutton och redo inför landslagslägren, jag skulle nämligen hinna bli "frisk" i tid innan lägrena kom, som var i slutet av augusti. Så jag körde på som en tok, kämpade å slet på gymmet och efter några veckor tyckte dom att jag var mogen för att kliva ut på fotbollsplanen igen och köra med lite boll. Lite lätt bara, driva runt och vara med på alla övningar som inte hade med kroppskontakt att göra. Jag var överlycklig. Jag fick knyta på mig dojorna igen och kliva ut på Morbyvallen och träna med bästa tjejerna. Vi började med en övning, cirkeln kallas den. Några personer står i en cirkel och några personer är inne i cirkeln och ska utföra diverse övningar. En av de första övningarna vi gjorde var att man fick ett pass från en tjej som stod ute i cirkeln, så skulle man ta emot, vända upp och släppa bollen till någon utan boll. Det gick bra, jag var försiktig i början men sen släppte det mer och mer, när plötsligt, mitt i en vändning, så viker sig knät igen. Och smärta igen!! Ligger å vrider mig i gräset medan alla försöker lugna mig. Smärtan går över snabbare den här gången men ändå var det bara att åka in till akuten igen. Jag är nu helt förkrossad. Jag tror verkligen att det är kört För mig nu. Jag såg landslagslägrena passera förbi och dessutom hela säsongen med laget. Om det inte funkar nu, skulle det någonsin funka? Så många tankar och jag kunde inte sluta gråta. Det bara vällde ur mig i flera flera timmar. Sporten var ju mitt allt. Jag visste inte vem jag var utan sporten, jag var sport. Jag identifierade mig med sport, och det vet jag att i princip alla andra också gjorde. Det var sjukt tungt nu, allt var piss.
Väl på akuten får jag träffa en läkare som säger att det är ytterst få tjejer som klarar av att spela helt utan ett korsband (bra att säga det då i efterhand nu när dom opererat bort det och sagt att jag skulle klara av att spela om jag följde programmet jag fått, vilket jag följde slaviskt). Men iallafall, han sa att det finns liksom ingenting som hjälper till att hålla knät stabilt, vilket gör att så mycket annat i knät kan ta skada ifall knät viker sig på det sättet som det gjorde för mig under fotbollsträningen.
Han skickade mig sen vidare in till ett privat rum där jag fick träffa den största idioten jag nånsin träffat, ursäkta mig för det, men det är han verkligen, iallafall en av dom största. Där satt jag, en 16-årig tjej som är helt förkrossad för att hon inte får spela fotboll på ett tag, för det hade jag insett nu, och det första han säger är:
- jaha, du spelar fotboll ser jag (med dansk brytning, för han var dansk). Ja det kan du då glömma nu iallafall. Du kommer aldrig någonsin igen kunna spela fotboll igen. Du kommer aldrig någonsin kunna hålla på med någon sport igen. Så dom tankarna kan du bara ta bort från skallen på en gång.
Och jag fick panik, det värsta han kunde säga hade han nu sagt. Jag brast ut i gråt på en gång igen, jag blev så jäkla ledsen, hela mitt liv var förstört, vad skulle jag nu göra? Jag var helt helt förstörd. Aldrig mer idrotta, mitt liv var över, definitivt.
Han började sen prata om en operation för att göra ett nytt korsband på mig så att jag skulle kunna leva normalt efter operationen iallafall, normalt menar han alltså att göra vardagliga sysslor som att få och cykla till jobbet fram å tillbaka i princip. Men ju mer han pratade desto argare blev jag så jag sa till honom:
- Du, om du opererar mig så kommer jag ju kunna börja träna upp mig efter set och försöka spela ändå, med gråten i halsen.
-Aldrig i livet svarar han. Du är kvinna och ni kvinnor är inte byggda för att hålla på med sport och idrott. Ni ska syssla med andra saker.
Nu tände jag till, för är det nånting jag hatar så är det det här snacket om att tjejer inte klarar av samma saker som killar, och när jag var i den åldern var jag extrem. Jag hatade dom som sa att jag, eller vi tjejer, inte klarade av vissa saker bara för att vi var just tjejer å inte kille, jävla skitsnack. Så jag svarade:
- Det spelar ingen roll vad du säger. Jag kommer försöka ändå. Funkar det inte då, då är det så, men jag kommer iallafall försöka.
Han blir nu riktigt förbannad och höjer rösten rejält, nästan halvskrikandes säger han:
- Om du säger såna där dumheter då ska jag se till att du inte får någon operation, då vägrar vi operera dig. Fattar du hur illa skadad du är? Det är som om nån har lagt en handgranat inne i ditt knä och låtit den explodera. Hur fan ska du klara av att idrotta efter det tror du?
Och nu brister det för mig totalt. Jag gråter och gråter och gråter. Han är ju läkare, det han säger måste ju vara sant!? Han är ju utbildad, jävligt utbildad och vet förmodligen vad han snackar om. Efter det så babblade han säkert vidare om hur dåliga vi tjejer är för vi va där inne ett bra tag. Ärligt talat så kommer jag inte ihåg någonting efter den kommentaren från honom mer än att jag blir helt förkrossad. Det är helt svart efter det. Ett av mitt livs svartaste stunder. Ingenting var värt nånting längre. Jag var slut som person, så kändes det. Man kan verkligen säga att han krossade mig, totalt. hur fan kan man säga något sånt till en tjej som är 16 år, och hela hennes liv är idrott? Vilken jävla idiot!!!!!

Veckorna gick iallafall och jag fick träffa en annan läkare. Min underbara sjukgymnast hjälpte mig så otroligt mycket. Han trodde på mig från början till slutet och det var han noga med att berätta för mig också.han byggde upp mitt självförtroende och fick mig att inse att fan, det går visat att komma tillbaka. Vill man det tillräckligt mycket klarar man det nästan alltid. Och vilja, det var en sak jag verkligen hade. Anders såg till att jag fick träffa "den bästa läkaren på hela Falu lasarett". Det var så han kallades haha. Roger hette han. En rejäl person med auktoritet som fixade operation väldigt snabbt till mig trots att jag egentligen skulle fått vänta i flera månader annars. Nytt hopp hade tänts i mig. Jag skulle ta mig tillbaka, jag hade redan börjat arbetet. Jag hade gymmat i flera månader nu och blivit riktigt stark, för att allt skulle gå lättare sen efter operationen.
19 december opererades jag. Jag kommer ihåg att när jag vaknat upp från operationen och blivit inkörd till mitt rum igen, så kommer danskjäveln in genom dörren, han ska titta till en annan patient som han opererat. Han stannar, kollar på mig, säger ingenting utan bara stirrar kanske 4-5 meter från mig Max. Sen rycker han på axlarna, fnyser lite och går därifrån. Samtidigt kollade jag på honom med en blick som sa ungefär:
- Ha ha ha, jag blev visat opererad ändå, idiot!
Och jag kan inte beskriva hur bra den känslan kändes. Han såg så uppgiven ut, som om han hade förlorat. Eller så var det bara jag som inbillade mig det, för jag kände mig som en vinnare.

Tiden efter operationen var tuffa. Nerver hade blivit avklippta mellan hjärnan och benmusklerna, så jag kunde inte ens lyfta benet på några veckor. Det gick inte, fanns liksom Ingen koppling där emellan. Men det blev bättre och bättre och jag skötte mitt rehab program till punkt å pricka, låg till och med före det hela tiden, med hjälp av Anders.
Vid den här tiden hade också Avesta/Brovallen i handboll kontaktat mig. Dom ville att jag skulle spela med deras elitserielag den kommande säsongen. Jag skulle dessutom få hjälp med all rehab av deras sjukgymnast dom hade på plats på träningarna och så. Och jag tackade ja och skrev på kontrakt. Jag och min bästa vän micki gick båda dit. och jag krigade på med min rehab. Tony, min tränare och Lennart, sjukgymnasten i laget, hjälpte mig otroligt Mycket. Jag blev starkare och snabbare än nånsin och fick hann spela några matcher i elitserien.
Jag fick också vara med och föra upp Gustafs i div.1 i fotboll nåt år efter och det har gått så bra.

Jag skulle kunna fortsätta historien men det som händer efter har ingen betydelse. Det jag menar med denna historia och min tatuering, är att man kan slå sig tillbaka från alla underlägen bara man inte ger upp. Oavsett vad nån säger till en så ska man veta att man alltid kan klara allt, bara man själv vill och är beredd på att offra det som krävs för att komma dit!! Jag önskar att jag kunde åka till Falun och sätta upp ett finger i ansiktet på den idioten. Han borde inte få vara läkare. Jag tog mig tillbaka och spelade i 4 år utan problem. Nu har jag oturligt gjort illa mitt andra knä, men som tatueringen säger och påminner mig om varje dag nu, att jag tar mig tillbaka från det här denna gången också. Bara jag inte ger upp. Och det tänker jag aldrig göra. Tänker aldrig låta den grisen få rätt. ALDRIG!!

Hoppas jag inte tråkat ut er med denna läsning, men nu vet ni bakgrunden till min tatuering. Å jag vet att den kommer att betyda mycket för mig resten av mitt liv, det gör den redan nu.

Många tårar kom under det här inlägget. Känslorna uppleva igen. Tror jag inte berättat om det såhär så många gånger förut.

Lova mig att aldrig ge upp när ni vet att ni har mer att ge!
Här kommer en bild på tattoon iallafall:)

Puss!<3

Hela natten, Blää ligger å vrider å vänder. Men men. Slänger upp lite bilder här då på förrgårdagen om man nu kan säga så haha.
Bild på min nya hårfärg och min andra välvt när hon är som snyggast, framförallt när hon väljer att köra bil så!<3

Jo, man kollar ut, är överlycklig över att solen skiner utan ett moln på himlen, kliver ut i shorts och linne på balkongen för att få lite sol på sig och inser sjukt snabbt att det blåser isvindar. äntligen "sommarens" finaste dag, men då är det griskallt. Usch va ledsamt. Hösten kom innan sommaren ens hann hälsa på:(

Sån tur att det är så mkt kul som händer idag ändå så man slipper sitta å fokusera på det. Världens bästa kompis, min andra hälft kom hem igår kväll och blir hemma ända till torsdag!? så jag kommer få umgås med henne i veckan. Wwiihoooo!!! Dessutom ska vi ha frisörkväll ikväll å låta hennes mor klippa och färga oss hihi. Får se vad det blir för nåt, har inte riktigt bestämt mig än faktiskt men det lär visa sig väldigt snart.
Förutom det så bokade jag en tid på fetto tattoo idag. Så på torsdag blir det en ny tatuering. Vart, vad och hur får ni se på torsdag. Tror iallafall det kommer bli grymt! Har planerat den mer än ett halvår nu så den borde bli bra haha.

Har också hunnit med att umgås lite med Jonathan, Dexter och Majsan också. Och lilla Nomi va också där, Majas kompis hund. Alltid lika trevligt hos Drömmen!
Alltid lika skönt att komma ut ur lägenheten också, helt underbart:) så, en bra start och fortsättning på dagen, tror avslutet blir minst lika bra.

Knäet blir bättre och bättre. Kan gå helt okej utan kryckor nu faktiskt. Ser fortfarande ut som att jag bajsat på mig när jag gör det eftersom jag fortfarande inte kan böja och sträcka det ordentligt, men det blir bättre:) det är instabilt bara, och det blir lite läskigt ibland. Känns som att det ska hoppa ur då och då. Men som sagt, det blir bättre och så blir jag nöjd:)

Så snart så snart!

Söndag idag igen. På något sätt känns det som om jag har söndagsångest fast jag för tillfället inte jobbar alls. Varför vet jag inte men jag bara känner så haha:)

Idag har jag inte så stora planer, iallafall inga hundraprocentiga planer. Det jag vet är att jag iallafall ska ut till Gustafs 15.00. Vi har match mot Assi idag, från Kalix. Dom har gjort en rejäl uppryckning. Dom låg dyngsist i början av serien men nu ligger dom 5a från slutet tror jag och har känning på att klättra ännu mer. Jag Förstog faktiskt aldrig (efter att ha mött dom borta) att dom kunde ligga sist i serien. Jag tyckte själv att dom var ett av dom spelmässigt bättre lagen vi mött i serien. Så det är inte mer än rätt att dom börjat klättra. Men idag ska dom få spela på naturgräs, vilket alltid är en omställning när man är van med konstgräs, som vi kan utnyttja. Men vi har några som inte kan spela idag pga diverse saker, tyvärr. Inte nog med att vi är tunna som vi är, men men sånt är livet och framför allt för oss denna säsong. Det är bara att kriga på, precis som dom första 70 mot Umeå, kriga kriga kriga!!! Jag tror på Gustafs idag!:)

Efter matchen får vi se vad som händer. Kanske ska hem till Gustafs å sova där inatt. Annars så får vi se som sagt!
Dags att skynda på lite. Får visst hämtning om 50 min å jag har inte klivit ut sängen än, ska göra mig iordning å helst hinna äta mat också. Ojoj, ha en bra dag:)

Har haft en underbart skön dag idag. Jag tog på eftermiddagen tåget till Hedemora där Mattias väntade. Sen åkte vi till Garpenbergs slott för att äta en finmiddag. Och det var den verkligen, fin som sjutton. Vilken omgivning, både slottet och allt runtomkring. Det blev dessutom väldigt fint väder när vi kom dit så vi satt ute och åt i strålande sol och kunde kika ut över den finfina gården där det började bli uppdukat för bröllop. Bröllopsparet var där, gick runt och kikade efter bra platser att ta bröllopsfoton på och bara kollade på miljöerna. Och det fanns då verkligen gott om platser för magiska bilder där.
Vi var där några nätter med skolan förut på gymnasiet för att göra massa naturvetenskapliga arbeten. Men då såg det inte alla ut som nu. Herregud vad fint dom har gjort där nu.
När vi ätit klart gick vi runt å kikade lite. Över ån, ut på ön, och så inne på slottet såklart. Och jag som älskar inredning och dessutom gammeldags, var helt lyrisk. Skulle kunna gå där hela Dagen och bara kolla. Mattias visade mig ett rum i källaren som var hela magiskt. Ett sånt rum ska jag ha hemma hos mig när jag "blir stor" haha! Utan tvekan!!
Jag har definitivt hittat det ställe jag vill gifta mig på. Såg alt framför mig haha. Herregud, blödig och tankspridd, skyller på skadan, den satt sig kanske på hjärnan också ;)

Efter slottet så åkte vi till gyllevallen för att se på Tunabro-Säter. Tunabro vann den matchen överlägset. 10-0 eller nåt sånt. Men Säter hade 2 utvisade också så det va inte så konstigt kanske heller..

Nej en sjukt bra dag. Fin inredning, fin omgivning, god mat, bra sällskap, fotboll och fint väder. Vad fan mer kan man begära av en dag som denna? Svårt att säga!
Nu är det läggdags. Mycket som ska uträttas imorgon. Bland annat hem till mormor för den årliga surströmmingskvällen (Har dock aldrig fått tanken att smaka på det, lukten håller mig på mils avstånd). Tur att mormor tänker på oss "barn" och lagar annan mat dessutom:)
Tror detta blir en bra helg!

Natti puss

Varmt eller kallt, vått eller torrt
I alla väder vi lever för sport.
Vi samlas ihop, alla tar del.
Hyllar oss alla med kärlek för spel.
Med matchen igång får man LYCKORUS.
spelarna träffas av läktarens ljus.
O inget som slår känslan man får
när ditt älskade lag står upp år efter år.
Stäm upp i våran sång.
Våga satsa för att vinna.
Hylla alla oss som älskar spel.

Chans efter chans, mål efter mål.
Spänningen stiger med ståplatsens vrål.
Sång efter sång, minut för minut.
Matchen den börjar nu gå mot sitt slut.
Glädjen att vinna är störst av allt.
Känslorna sprider sig snabbt överallt.
O inget som slår känslan man får
När ditt älskade lag står upp år efter år.
Stäm upp i våran sång.
Våga satsa för att vinna.
Hylla alla oss som älskar spel.

Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, känslan är alltid där.
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, stå vi enade här!


För bra text på den här låten. Beskriver iallafall en bråkdel av alla känslor jag har. Kan dock inte lyssna på den nu längre efter jag gjort illa mig utan att bara gråta och tänka på hur jäkla magiskt det är att stå där ute på planen med tjejerna och laget man älskar. Det är helt jäkla sjukt att man kan älska en sport så mycket som jag älskar fotboll. Det är galet! Allt går inte att beskriva med ord. Fan vad jag ska tillbaka, bättre än nånsin!

Och ni som kan, passa på att spela, skit i allt annat. Bara kör, det är så sjukt tråkigt att se vissa, så jäkla bra fotbollsspelare, bara strunta i att spela av alla dess olika anledningar, när man själv skulle göra allt för att få vara kvar på planen å bara spela varje dag! Nej fan, ta vara på det. På riktigt!!

Dom ringde precis från Sofiahemmet. Jag ska dit på läkarbesök den 3 september. Jag skulle få träffa fotbollslandslagets förra läkare Anders Valentin. Han ska tydligen vara riktigt riktigt bra. Det känns hur bra som helst:) han var van med fotbollsskador som dom här och vet vad som krävs för att komma tillbaka så snabbt som möjligt. Kunde inte bli bättre:)
Efter läkarbesöket sa dom att man skulle få operationstid väldigt snabbt. Så om 2-3 veckor kanske jag är opererad. Wohooo, can't wait:)
Alltid skönt med finfina besked såhär på dagen. Gör resten av dagen mycket gladare:)

Har inatt sovit skapligt oroligt efter det som hände igår när jag sov. Varje gång jag har rört på mig i sömnen så har jag vaknat för jag Har varit rädd att det ska hända igen. Men jag har lyckats klara nog utan någon smärta inatt, otroligt skönt! Måste säga att knät känns mycket bättre idag än det gjorde igår. Igår kändes det som om nåt satt löst och skramlade runt där inne när jag försökte stödja på det. Men idag gör det mkt mindre ont och det är inte lika svullet som igår. Toppen!

Har varit en rätt seg dag i övrigt. Vaknade sent, låg kvar och drog mig i sängen tills jag kände att jag va tvungen att göra nåt. Blir galen av att bar ligga hemma å tröka. Doktorns order att inte anstränga knät men det är så fruktansvärt tråkigt! Så jag hoppas upp till Niklas som var hos Jennie och kollade på när han band flugor haha! Samtidigt som family Guy gick på i bakgrunden. Vilket underskattat program det är egentligen. Det är helt underbart. Ni som tycker att det är tråkigt borde verkligen ge det en ärlig chans. Se ett helt avsnitt och var öppna mot skämten. Sjukt kul ju;)

Annars så är väl allt som vanligt. Dom ringde från sjukgymnasterna igen. Jag har fått en tid för att få igenom lite praktiskt vad jag får/ska göra inför operationen osv. Känns bra, förväntar mig ett samtal från Sofiahemmet denna vecka med svar om när jag kommer få operationstid. Förmodligen väldigt väldigt snart!! Har ju ett vad att stå upp emot;)

Ha en bra kväll!

Fy faaaaan vilken smärta!!!!!!!!!!!!!!
Vaknar nu på morgonen av världens smärta i knät. Det var så att jag drömde om att jag träffade en kompis som jag inte sett på hur jättelänge, så jag blev ju självklart väldigt glad. Jag vet inte varför, men när jag blev sådär glad så drog jag ihop mina ben upp mot rumpan om ni förstår? Jag har ju aldrig kunnat böja benet speciellt mycket nu efter jag gjort illa mig, det har liksom tagit stopp. Men nu pressade jag väl på omedvetet och vaknade precis till när jag kände att detta inte var bra. Precis då kom jag över nån gräns som jag inte passerat förut som gjorde att knät bara small ihop. Som att sparka sig själv i rumpan med hälen. Ååå fyy faaaaan vad ont det gjorde. Det får inte att beskriva. Inte nog med att det knakade och lät där inne i knät, utan smärtan.... Det kändes precis exakt som i det ögonblicket jag gjorde illa mig. Bara att smärtan kanske varade i 3-4 min bara den här gången. så alla grannar som hörde mitt skrik, jag blev inte mördad utan hade bara ont, visste inte vart jag skulle ta vägen. Nu ligger jag som förlamad i sängen. Smärtan är borta men jag vågar fan inte röra på knät. Jag vill inte känna efter om jag har mer ont nu än innan detta hände. Vill som sagt inte bakåt nu, bara framåt. Knät svullnade då igen. SKIIIIT!!!


Förlåt för svordomarna!!

Ny förlust idag! Riktigt tråkigt men dom stog upp bra ändå tycker jag! Synd att det ska rinna iväg på slutet bara..

Nu är Fanny och Hannah här, vi får se vad kvällen har att erbjuda:)

Ps. Jag kan ha tighta jeans igen hihi. Även fast mitt knä kan se jäkligt fett ut men skönt att få på sig ett par iallafall;)

Ännu en skön dag! Vaknade upp hemma i kära flickrummet i Gustafs. Gick ner, åt frukost och sen direkt ut i målarrummet för att fortsätta måla mina hyllor, grundlager nummer två! Jag tror det kommer bli superbra när det blir klart. Jag hoppas det iallafall:)
Strax efter det så åkte jag tillbaka till Borlänge för att träffa Andreas och se på fotboll. Det var Tunabro-vulcanos (stavning) i div6. Har en del kompisar som lirar där så tänkte att jag för en gångs skull skulle gå dit å kika lite på dom. Det vart en riktigt enkel vinst. 11-0 eller nåt liknande vann dom med. Kändes inte som om det andra laget ville vara där ens. De bara gnällde på varandra under hela matchen.
Kall och frussen efter att ha stått och kollat i korta shorts, åkte jag hem och trodde faktiskt jag skulle få besök idag men så blev det inte. Jag har alltså fått spenderar några timmar helt ensam denna kväll. Första gången faktiskt sen jag fick beskedet från MR. Men jag känner ändå inte riktigt för att ta tag i bearbetningen precis än. Vet inte om jag kan, hatar att gråta. Vill verkligen inte. Men det kanske vore bra om det kom ut också, all ilska och besvikenhet, vad vet jag. Men jag känner inte för att ta reda på det precis än heller så jag har spenderat tiden med att se på nål film å andra tv-program så att jag slipper tänka på det!

Nej, jag inväntar nu morgondagen. Match på kära Morbyvallen är det som gäller. Umeå Södra är det som kommer på besök, och jag har fått hedersuppdraget som speaker. Hur det slutar det visar sig haha. Antar att det kommer bli en och annan groda men det får man väl bjuda på antar jag!! Annars imorgon blir det lite skönt häng med kusin Hannah som det ser ut. Alltid lika trevligt:)

Btw, fått mitt sjukintyg nu. Är sjukskriven först och främst till sista oktober!! Herregud, är det meningen att jag ska gå såhär så länge!!!? Och jag börjar redan bli tokig. Eller har varit ett längre tag så att säga. Ojjojjojj har så mycket energi och adrenalin att göra utlopp för. Vi får se den den dagen det kommer ut, hoppas det är när jag är glad, annars blir det nog inte kul för sen som är i närheten av mig haha!

God natt alla:)