Domen
Publicerat 2012-08-15 18:01:36 i
Allmänt
Jag antar att de flesta av er redan har hört eller sett vad magnetröngen visade. Men för de som missat det så kommer det här:
Först och främst så kunde man se en tydlig "bone bruce" vilket betyder att det är en kraftig blödning i själva benet i knät. Det tyder på att det har skett en rejäl smäll i det ögonblick jag gjorde illa mig. Det går inte att göra någonting åt utan det är sånt som bara måste få tid att läka.
Det andra de såg var att mitt inre ledband har fått sig en smäll. I vilken utsträckning var svårt att se på MR-bilderna men man kunde se att fästet var svullet iallafall men de kunde som sagt inte svara på om det är lätt uttänjt eller det blivit nån bristning i det på nåt sätt.
Och sen till sist det värsta, som det bara inte fick vara. Mitt främre korsband var skadat! De sa att det var väldigt svårt att se ifall det var rejält uttänjt eller helt av men det gör detsamma. Ett korsband kan inte reparera sig själv som ett ledband kan när det blivit uttänjt. Så ett uttänjt korsband är samma sak i princip som ett korsband som är helt av. Man måste ta till samma åtgärder iallafall för att få knät stabilt igen. Så det som väntar för mig nu framöver är operation i Stockholm (antar jag) och sen ett antal månaders rehab. Det kan ta allt mellan 7-12 månader innan man är tillbaka i spel igen så vi får se hur det går. Men som jag sagt tidigare, jag är faktiskt sjukt motiverad att träna stenhårt och komma tillbaka i bättre form än jag någonsin varit förut. Det ska bli en riktig utmaning och en tuff sådan men det ska bli bra. Det finns inget annat. En journalist, som brukar ringa lite då och då för att hålla sig uppdaterad om vad som händer med mig, ringde igår och ställde efter ett tag frågan "är karriären över nu?" (se länk nedan)
I helvete heller, svarar jag!! Haha, det finns inget som stoppar mig från att komma tillbaka, inte ens läkarna från förra gången jag skulle operera mig som i princip skulle vägra operera mig ifall jag skulle återgå till fotboll och handboll igen. Men den historien tar jag en annan gång.
Det jag menar är att jag konstigt nog känner mig sjukt motiverad sådär nu på en gång. Jag vet inte om det är så att jag inte hunnit smälta beskedet än (förmodligen är det så) men ja, det känns bra.
Jag grät en liten skvätt igår och kastade lite saker omkring mig igår direkt efter jag lagt på luren. Under hela samtalet med läkaren så höll jag masken perfekt, precis som jag alltid gör. Inte en darrning på rösten ens. Han var så snäll och man märkte att han verkligen försökte berätta sakerna så snällt som möjligt, men fortfartande sakligt såklart, för han vet hur mycket fotbollen betyder för mig. Men när han började prata om korsbandet kände jag hur jag sjönk, klumpen i magen som jag haft av nervositet blev en stor sten som la sig över hela kroppen. När han förklarat klart så tackade jag så mycket för att han ringt och berättat och för hjälpen med sjukskrivningen och allt sånt och sen la vi på. Direkt när jag lagt ner telefonen så kom ilskan. Ilskan blir till tårar och som sagt så flög det nog en och annan sak genom rummet, men det varade bara i några sekunder. Jag kände att jag var tvungen att skärpa mig. Jag hatar att gråta. Dessutom så skulle Hannah och Richard komma vilken sekund som helst och hämta mig. Så det var bara att torka tårarna och packa det sista och hoppa ut till dom. Vi åkte till Örebro med full fart och fläkt ända tills idag, så som sagt så har jag nog inte hunnit smälta det. Än så länge så stöter jag bara ifrån mig varenda tanke som kommer upp som handlar om mitt knä. Men det kommer völ. Förr eller senare måste jag ju ta tag i det. Men inte just nu. Nu är det massa andra saker på G hela tiden så. Men det är ju så jag gillar att ha det också:)
Som sagt, idag mår jag bra. Det är en bra dag. Jag tror det har att göra med att jag omringar mig med folk som får mig att må väldigt bra, och på platser där jag känner mig hemma. Plus att solen har varit framme. Jag har legat ute och solat idag för första gången på hela sommaren. Så underbart.
Jag har spenderat dagen (efter Örebro) hemma i Gustafs med mamma och Håkan och Tiffy och med min älskade August med mamma Marie och pappa Martin. Finns ingen bättre och finare kille i hela världen. Stoltaste "Mostern" är jag :) Jag kallar mig för moster fast jag egentligen bara är plastmoster eller vad man ska säga. Min plastsysters son, men jag känner mig som moster. Dom säger ju det också och jag tackar inte nej till den titeln ;)
Nu ska vi grilla korv innan det är dags att åka upp till fotbollsträningen å kika och efteråt ha ett möte. Ska bli spännande att se vad som sägs, som alltid :)
Här är länken till artikeln om mig från dt.se :
Kommentarer
Svar:
Hej Bella!Usch då, det lät inte alls roligt. Jag förstår hur du tänker när det gäller det där med att "det kan väl inte bli värre än det redan är", jag kände likadant. Men det läkarna menar med att det kan bli värre, är nog det att eftersom du har ett korsband som är uttänjt, så kommer ditt knä att vara lite glappt i riktningen framåt/bakåt. Om ditt knä då är lite glappt och du får en knuff, tackling eller kanske bara en enkel sak som att du ska vända dig om och skon fastnar lite i golvet, så kanske inte ditt knä kan hålla emot på samma sätt som det normalt kan. Och "vrickar" du till knät igen bara för att korsbandet är svagt, så kan ju det medföra att andra delar i ditt knä åker på stryk t.ex menisken eller något utan ledbanden.
När jag opererade mitt knä första gången jag gjorde illa det, så gjorde jag samma sak. Jag fick först en titthålsoperation där de gick in och tog bort mitt skadade korsband. Så jag försökte spela i nån månad helt utan korsband. Det som hände då var att mitt knä vek sig gång på gång för att det blev så glappt. Då hade jag bara en himla tur att inget annat i knät gick sönder och jag fick sen en ny operation där de gjorde ett nytt korsband. Sen dess har det knät fungerat hur bra som helst. Min sjukgymnast säger att man inte ens kan känna att det är ett opererat korsband för att det är så stabilt :)
Hur jag lyckats motivera mig själv då.
För mig är fotbollen mitt allt. Jag lever och andas fotboll och jag kan ALDRIG tänka mig ett liv utan att få spela fotboll. Så när jag tänker i dom banorna så är 9 månaders rehabilitering en liten pisstid i det stora hela. Visst kommer det dagar där man känner att allt är pest, men i princip alla dagar så känner jag mig jäkligt glad och motiverad. Det som är så roligt efter en sån här operation, är att man ser såna framsteg i prinvip varje vecka. Den första månaden ser man framsteg nästan varje dag. Ett tips jag har är att skriva som en liten dagbok för dig själv varje dag vad du klarar av. Vad du har gjort under dagen och hur mycket du klarar av i träningsväg och så vidare. För det är så lätt att bli blind på sånt. Jag kan tänka ibland "fasen vad segt det går, jag märker ju ingen skillnad alls". Sen tänker jag tillbaka lite. För bara ca 4 veckor sen klarade jag långt ifrån inte av såna saker som jag klarar idag. Man tänker liksom varje dag man vaknar upp att det ska ha hänt nåt mirakel under natten och att man ska klara massvis med nya saker varje dag. Men så är det inte riktigt. Det gäller att ha tålamod och att lyssna på knät. Kroppen är väldigt bra på att säga till när den mår bra och när den inte gör det.
Det jag menar med framstegen man ser snabbt, är att det ger en enorm sporre för mig att fortsätta.
En annan sak som är väldigt bra är att man hela tiden får en massa små mål att sträva efter. Det är väldigt viktigt, för att i början efter operationen så kan 9 månader kännas väldigt långt bort. Jag sätter upp egna personliga mål, plus att jag får mål från sjukgymnaster och läkare. Jag får nya mål varannan till var fjärde vecka ungefär och dessutom får man alltid vägen till målen uppmålade för sig.
T.ex för någon månad sen fick jag ta mitt första löpsteg. Det kändes läskigt först eftersom jag inte gjort det alls sen operationen. Sen sa min sjukgymnast till mig att om 4 veckor så ska du kunna springa 2 km utan vila och problem, det är målet. Det kändes orealistiskt just då, men jag vet att säger han det, så klarar jag av det. Dessutom är det bara att ge sig fan på att klara av det också. Sen berättade han också för mig hur jag skulle nå de där två kilometrarna. Jag skulle börja med att gå och jogga i intervaller. Gå 100 meter, jogga 100 meter, gå 100 meter, jogga 100 meter och så vidare, i 1-2 km. Sen alltefter tiden går och knät blir mer van vid det, så skulle jag minska gången och öka joggingen så det kanske blev 50 meter gång och 150 meter jogg och så vidare. Till slut så hade jag trappat ner på gången helt och jag sprang bara hela tiden. Och visst klarade jag av 2 km ren löpning innan 4 veckor hade gått.
Sådana små mål får man hela hela tiden och man blir lika glad varje gång man klarar målen och får börja sträva mot nya mål.
Men det är väldigt viktigt att man gör det man blir tillsagd. Ibland kan det kännas lite jobbigt kanske att gå till gymmet helt själv 3-4 ggr/vecka och köra såna enkla övningar som det är i början. Men det är bara att göra det och till slut kommer man över det.
Försök få med dig en vän eller släkting till gymmet de dagar det känns kämpigt. De ger en alltid lite extra motivation och hjälp att driva på sig själv.
En annan sak som jag känner är viktigt, är att våga vara ledsen och besviken om du är det. Våga släppa ut dina känslor och prata om det med någon vän eller någon i familjen. Som jag sagt tidigare, vissa dagar känns hur bra som helst medan man ibland får någon dag där allt känns lite tråkigare. Då är det viktigt att ha sina nära och kära nära att diskutera saker och ting med, eller kanske dom helt enkelt kan dra iväg dig på andra roliga saker så du slipper tänka på knät en liten stund.
Du får alltid skriva till mig om du känner dig nere eller behöver råd och/eller stöd. Jag svarar så fort jag kan och lovar att hjälpa dig på vägen så gott jag bara kan.
Ställ in dig på att det kommer att ta lite tid, ha tålamod och ta en dag i taget. Går du in med inställningen att du ska klara det, så lovar jag dig att du klarar det. Man får slita många timmar på gym och träning, men det är sååå jäkla värt det i slutändan. Ofta kommer man tillbaka starkare än man någonsin varit tidigare dessutom.
Kör hårt nu och lycka till och tveka inte att höra av dig om det är något!:)
Kram
Johanna Arnberg
Svar:
Du har helt rätt inställning där. Det måste man ha när man ska ta sig tillbaka. Men du får se det så att all den träning som du har lagt ner nu innan operationen, den kommer du ha stor nytta av. Efter operationen kommer du bli sängliggandes ett tag och musklerna kommer börja försvinna. Så ju bättre grund du byggt upp nu, desto lättare kommer det att bli efter operationen sen. Det lovar jag dig. Så håll ut de sista veckorna nu. Det är så värt det:)
Gud, vad glad jag blir när jag får läsa att jag på något sätt har hjälpt dig och gett dig lite hopp iallafall. Och jag kan berätta för dig att jag har jättemånga kompisar som har dragit av korsbandet som har kommit tillbaka på elitnivå efter skadan. Så om du bara har tålamod efter och lyssnar på din kropp och ditt knä (och självklart din sjukgymnast) så kommer du att fixa det där. Kämpa bara på!! Och jag finns alltid här om du har några frågor eller funderingar :) lycka till nu. Vill kunna höra om 1 år att du står där på planen igen :)
Johanna Arnberg
Trackback
