Äntligen är den gjord och jag kunde inte vara mer nöjd. Jäklar vad bra det blev. Precis som jag tänkt mig och lite bättre till och med. Gjorde den på Fetto Tattoo på hagalund. Kan verkligen rekommendera det stället. Sjukt skön personal och duktiga. Ååå vad glad jag är:)

Jag skrev ju här i bloggen, nästan alldeles direkt efter jag gjort illa mig, att några läkare hade sagt saker och ting till mig som var mindre väl valda om man säger så. Dom försökte stoppa mig från att fortsätta med sporten osv.. Jag sa ju då att jag skulle berätta den historien lite senare. Jag tänkte att det blir ett ypperligt tillfälle nu när jag just gjort den här tatueringen, för den är lite tillägnad till det, bland annat. Ska förklara så bra jag kan och så bra jag kommer ihåg alla detaljer iallafall. Det kommer bli en liten långrandig historia kanske men jag tror det behövs för att förstå min mening med det hela:)

Det var såhär, jag var ca 16 år, höll på med både handboll och fotboll. Var rätt bra på båda sporterna (om man får vara lite skrytsam). Det var ju i den åldern då man börjat utvecklats på riktigt och man kände att man kunde vara med och tampas, och faktiskt vara bra tillochmed, på seniornivå. Jag hade jättesvårt att bestämma mig för vilken sport jag ville satsa på, för satsa det skulle jag, har aldrig funnits en minsta tvekan om det. Har ju växt upp i en sportgalen familj där idrott verkligen är allt och det har definitivt smittat av sig på mig. Handbollen och fotbollen var verkligen mitt allt. Jag åt, sov och levde sport. Jag tränade då ca 14 pass/vecka plus matcher. Det kunde vara så att jag tränade handboll i skolan (gick handbollsklass på högstadiet), åkte direkt å tränade handboll efter skolan för att sen skynda iväg på nästa träning som började en halvtimme efter att den tidigare träningen slutat.
Stressigt skulle många säga, och det var det också. Men jag har alltid älskat när det händer saker, jag vill ha det så, eller så blev det så att jag blev så van vid det höga tempot så jag inte klarade av ett lägre. Och dessutom fick jag hålla på med det jag älskade mest av allt i hela världen, i princip hela dagarna. DRÖMMEN!
Träningen gav resultat också. Blev uttagen till att åka på landslagsläger i handboll och i fotbollen (som ligger ett år före handbollen när det gäller landslagsuttagningar och sånt) hade jag redan tagit mig en olats i landslaget och börjar spela landskamper och åkte runt i Sverige på olika tillställningar och läger. Fick tillochmed betalt för att bara på lägrena.
Livet lekte, allt jag drömt om hade gått i uppfyllelse. Landslagströjan liksom, fan va stort. Kommer ihåg som igår när jag stog där och dom spelade nationalsången första gången på line up:en. Tårarna höll på att komma då, det var stort för mig.
Sen kom den där avslutningen på säsongen med handbollen. Vi skulle spela DM eller handbollens dag eller vad det hette. Det var den sista turneringen på hela året och därmed dom sista matcherna vi skulle göra innan det var dags att övergå till fotbollen helt i nån månad, istället för att dubblera, innan handbollen skulle dra igång igen. Jag kommer ihåg att jag bar inne i en uppåtperiod då. Det gick så bra. Och ett par månader senare skulle jag på landslagsläger i handboll också, jag var så taggad.
Turneringen börjat och går hur bra som helst. Vi spelar bra hela laget och det hår riktigt bra för mig. Vi går iallafall till final, Avesta står för motståndet. Det blir en jäkla tuff match, jämnt in i det sista. Vi för mål, dom gör mål, böljande fram och tillbaka. Tror det stog lika fram till sista minuten, vi följdes åt. När det var 1,5 minut kvar av den absolut sista matchen för säsongen, minns jag att Avesta tog ett avslut som våran grymma målvakt, Sanna, räddar. En signal till mig som vänster 9 att bredda och sticka uppåt för att starta en andrafaskontring. Mycket riktigt får jag bollen, har riktigt bra fart också när jag närmar mig deras försvar. Tänker att snart kliver någon upp för att stöta på mig iochmed att jag skjutit utifrån några gånger tidigare i matchen och fått göra några mål på det sättet. Men ingen kliver ut, så jag tackar väl för det och kliver upp (hoppar upp) i min höga fart och drar iväg ett skott mot bortre, nedre hörnet. Samtidigt kommer en Avestaspelare ut och sätter händerna i bröstet på mig och knuffar till, medan jag är i luften. Jag tappar ju balansen helt uppe i luften och började parera för att inte landa illa på rygg eller liknande. Så jag lyckades sätta ner vänsterbenet först på nåt sätt. problemet var bara att när jag var så ur balans hade kroppen inte koll på nånting så det blev så att mitt underben stog kvar på marken medan hela överbenet med överkroppens vikt dessutom vek sig över så att knät vek sig, om ni förstår!? Sjukt svårt att förklara, men knät vek sig iallafall med att kraft jag hade neråt. Och jag kände direkt att det är nåt som är galet nu, helt galet. Och sen kom smärtan. Åh herregud vilken smärta. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag ville bara försvinna ur min kropp. Minns att jag slog min hand allt vad pallade i golvet så jag skulle känna smärta nån annanstans än i knät, men det hjälpte inte så mycket. Och jag skrek, ganska rejält också. Jag fattade inte då att det skulle vara så allvarligt som det var, visste inte så Mycket om knäskador och sånt då. Knäskador var sånt som
Andra fick, inte jag, så varför behövde jag bry mig om sånt!?

Jag åkte iallafall in till akuten direkt där jag efter ett tag fick hjälp. Läkaren sa då att jag skulle åka hem igen och komma tillbaka om 2 veckor, för det var omöjligt att undersöka och ge en diagnos när knät fortfarande var så svullet.
Så vi åkte hem och väntade på kallelse, som denna läkare utlovat att skicka. Men det kom aldrig nån kallelse till ett nytt besök. När vi sen ringde och frågade vad som hänt, varför vi inte fått någon kallelse så svarade hon att min läkare hade avbokat min tid, varför visat hon inte, och det var därför vi inte fått någon kallelse. Vi fick iallafall en ny tid, två veckor efter det. Jag hade då börjat kunna gå ordentligt och stödja på benet igen, bara det att knät var fastlåst i ett visst läge. Så det såg jäkligt roligt ut när jag gick haha, men det fick väl vara så. Huvudsaken att jag slapp dom där jobbiga kryckorna.
Hur som helst, jag kom tillbaka till ortopedmottagningen i Falun för att träffa en läkare som kunde berätta vad som vad fel. Den första läkaren kände lite försiktigt på knät men sa sen att hon skulle hämta en annan läkare som skulle få känna på det. Den andra läkaren kom och jag fick berätta igen vad som hade hänt och han började känna på det. Så frågade han om jag kunde räta på benet. Jag sa nej, för det gick verkligen inte, det var fast. Han svarade: Jo det kan du visst det, så lyfte han upp mitt ben och började pressa och rycka så hårt han kunde för att pressa ner det, det spelade Ingen roll att jag skrek som en stucken gris av smärta, han fortsatte bara. Sen mumlade han nånting å gick därifrån. Efter en stund kom ännu en ny läkare å sa att han ville känna på knät. Denna var mer försiktig än den förra. Han frågade vad som hade hänt och började känna på knät. Han tyckte det kändes stabilt så något korsband var det inte. Han var säker på att det var minisken som hade spruckit eller blivit skadat på något sätt. Ännu en doktor kom efter honom och konstaterade samma sak. Just den här läkaren var väldigt tydlig med en sak också. Nämligen att tjejer inte borde hålla på med sport. Vi är för klena och dåligt byggda för det. Och om jag ville ha en operation så skulle jag få vänta i 3-6 månader, minst! Och en operation var nödvändig för att jag skulle kunna räta ut benet och kunna börja spela igen.
3-6 månader tänkte jag, då kommer jag missa landslagslägren i både fotboll och handboll och blev helt förkrossad, började gråta direkt igen. Men efter många om och men lyckades vi få en operationstid precis en vecka från den dagen jag var där, den 2a maj om jag inte minns fel. och när jag hörde mig för om knäskador så var minisken det "bästa" som kunde vara skadat i knät, för då kan man vara tillbaka i spel kanske en månad efter operationen. Jag blev sjukt glad, ville ha operationen klar NU!
Den 2a maj kom, jag åkte in till Falun för operation. Hade en jättebra läkare, kommer tyvärr inte ihåg hans namn, något ovanligt dubbelnamn, idrottsintresserad kille. Han skulle utföra en artroskopi, en titthålsoperation för att reparera det som skadat av minisken, möjligtvis ta bort den helt om den inte skulle kunna gå att laga. Allt hade gått bra, bara det att när jag vaknade upp fick jag veta att minisken hade varit hel, det var korsbandet som var av. Det hade rullat ihop sig till en boll och lagt sig precis i leden vid knät, vilket hade gjort att jag inte kunde böja eller sträcka benet. Iallafall, det dom hade gjort då var att raka bort hela korsbandet och "städat" rent efter det, alla slamsor och så vidare hade tagits bort. Och jag var fortfarande lika ovetandes om knäskador överhuvudtaget. Det enda jag visste var att korsbandsskador tog lite längre tid än meniskskador.
Läkaren talade om att jag kommer att kunna bara tillbaka i spela om Max två månader nu, om jag skötte min rehabträning ordentligt. Så jag träffade min underbara sjukgymnast, Anders Ström, och han gick igenom ett träningsprogram med mig. Och jag körde på, 100% och lite där till. Jag skulle bli stark som sjutton och redo inför landslagslägren, jag skulle nämligen hinna bli "frisk" i tid innan lägrena kom, som var i slutet av augusti. Så jag körde på som en tok, kämpade å slet på gymmet och efter några veckor tyckte dom att jag var mogen för att kliva ut på fotbollsplanen igen och köra med lite boll. Lite lätt bara, driva runt och vara med på alla övningar som inte hade med kroppskontakt att göra. Jag var överlycklig. Jag fick knyta på mig dojorna igen och kliva ut på Morbyvallen och träna med bästa tjejerna. Vi började med en övning, cirkeln kallas den. Några personer står i en cirkel och några personer är inne i cirkeln och ska utföra diverse övningar. En av de första övningarna vi gjorde var att man fick ett pass från en tjej som stod ute i cirkeln, så skulle man ta emot, vända upp och släppa bollen till någon utan boll. Det gick bra, jag var försiktig i början men sen släppte det mer och mer, när plötsligt, mitt i en vändning, så viker sig knät igen. Och smärta igen!! Ligger å vrider mig i gräset medan alla försöker lugna mig. Smärtan går över snabbare den här gången men ändå var det bara att åka in till akuten igen. Jag är nu helt förkrossad. Jag tror verkligen att det är kört För mig nu. Jag såg landslagslägrena passera förbi och dessutom hela säsongen med laget. Om det inte funkar nu, skulle det någonsin funka? Så många tankar och jag kunde inte sluta gråta. Det bara vällde ur mig i flera flera timmar. Sporten var ju mitt allt. Jag visste inte vem jag var utan sporten, jag var sport. Jag identifierade mig med sport, och det vet jag att i princip alla andra också gjorde. Det var sjukt tungt nu, allt var piss.
Väl på akuten får jag träffa en läkare som säger att det är ytterst få tjejer som klarar av att spela helt utan ett korsband (bra att säga det då i efterhand nu när dom opererat bort det och sagt att jag skulle klara av att spela om jag följde programmet jag fått, vilket jag följde slaviskt). Men iallafall, han sa att det finns liksom ingenting som hjälper till att hålla knät stabilt, vilket gör att så mycket annat i knät kan ta skada ifall knät viker sig på det sättet som det gjorde för mig under fotbollsträningen.
Han skickade mig sen vidare in till ett privat rum där jag fick träffa den största idioten jag nånsin träffat, ursäkta mig för det, men det är han verkligen, iallafall en av dom största. Där satt jag, en 16-årig tjej som är helt förkrossad för att hon inte får spela fotboll på ett tag, för det hade jag insett nu, och det första han säger är:
- jaha, du spelar fotboll ser jag (med dansk brytning, för han var dansk). Ja det kan du då glömma nu iallafall. Du kommer aldrig någonsin igen kunna spela fotboll igen. Du kommer aldrig någonsin kunna hålla på med någon sport igen. Så dom tankarna kan du bara ta bort från skallen på en gång.
Och jag fick panik, det värsta han kunde säga hade han nu sagt. Jag brast ut i gråt på en gång igen, jag blev så jäkla ledsen, hela mitt liv var förstört, vad skulle jag nu göra? Jag var helt helt förstörd. Aldrig mer idrotta, mitt liv var över, definitivt.
Han började sen prata om en operation för att göra ett nytt korsband på mig så att jag skulle kunna leva normalt efter operationen iallafall, normalt menar han alltså att göra vardagliga sysslor som att få och cykla till jobbet fram å tillbaka i princip. Men ju mer han pratade desto argare blev jag så jag sa till honom:
- Du, om du opererar mig så kommer jag ju kunna börja träna upp mig efter set och försöka spela ändå, med gråten i halsen.
-Aldrig i livet svarar han. Du är kvinna och ni kvinnor är inte byggda för att hålla på med sport och idrott. Ni ska syssla med andra saker.
Nu tände jag till, för är det nånting jag hatar så är det det här snacket om att tjejer inte klarar av samma saker som killar, och när jag var i den åldern var jag extrem. Jag hatade dom som sa att jag, eller vi tjejer, inte klarade av vissa saker bara för att vi var just tjejer å inte kille, jävla skitsnack. Så jag svarade:
- Det spelar ingen roll vad du säger. Jag kommer försöka ändå. Funkar det inte då, då är det så, men jag kommer iallafall försöka.
Han blir nu riktigt förbannad och höjer rösten rejält, nästan halvskrikandes säger han:
- Om du säger såna där dumheter då ska jag se till att du inte får någon operation, då vägrar vi operera dig. Fattar du hur illa skadad du är? Det är som om nån har lagt en handgranat inne i ditt knä och låtit den explodera. Hur fan ska du klara av att idrotta efter det tror du?
Och nu brister det för mig totalt. Jag gråter och gråter och gråter. Han är ju läkare, det han säger måste ju vara sant!? Han är ju utbildad, jävligt utbildad och vet förmodligen vad han snackar om. Efter det så babblade han säkert vidare om hur dåliga vi tjejer är för vi va där inne ett bra tag. Ärligt talat så kommer jag inte ihåg någonting efter den kommentaren från honom mer än att jag blir helt förkrossad. Det är helt svart efter det. Ett av mitt livs svartaste stunder. Ingenting var värt nånting längre. Jag var slut som person, så kändes det. Man kan verkligen säga att han krossade mig, totalt. hur fan kan man säga något sånt till en tjej som är 16 år, och hela hennes liv är idrott? Vilken jävla idiot!!!!!

Veckorna gick iallafall och jag fick träffa en annan läkare. Min underbara sjukgymnast hjälpte mig så otroligt mycket. Han trodde på mig från början till slutet och det var han noga med att berätta för mig också.han byggde upp mitt självförtroende och fick mig att inse att fan, det går visat att komma tillbaka. Vill man det tillräckligt mycket klarar man det nästan alltid. Och vilja, det var en sak jag verkligen hade. Anders såg till att jag fick träffa "den bästa läkaren på hela Falu lasarett". Det var så han kallades haha. Roger hette han. En rejäl person med auktoritet som fixade operation väldigt snabbt till mig trots att jag egentligen skulle fått vänta i flera månader annars. Nytt hopp hade tänts i mig. Jag skulle ta mig tillbaka, jag hade redan börjat arbetet. Jag hade gymmat i flera månader nu och blivit riktigt stark, för att allt skulle gå lättare sen efter operationen.
19 december opererades jag. Jag kommer ihåg att när jag vaknat upp från operationen och blivit inkörd till mitt rum igen, så kommer danskjäveln in genom dörren, han ska titta till en annan patient som han opererat. Han stannar, kollar på mig, säger ingenting utan bara stirrar kanske 4-5 meter från mig Max. Sen rycker han på axlarna, fnyser lite och går därifrån. Samtidigt kollade jag på honom med en blick som sa ungefär:
- Ha ha ha, jag blev visat opererad ändå, idiot!
Och jag kan inte beskriva hur bra den känslan kändes. Han såg så uppgiven ut, som om han hade förlorat. Eller så var det bara jag som inbillade mig det, för jag kände mig som en vinnare.

Tiden efter operationen var tuffa. Nerver hade blivit avklippta mellan hjärnan och benmusklerna, så jag kunde inte ens lyfta benet på några veckor. Det gick inte, fanns liksom Ingen koppling där emellan. Men det blev bättre och bättre och jag skötte mitt rehab program till punkt å pricka, låg till och med före det hela tiden, med hjälp av Anders.
Vid den här tiden hade också Avesta/Brovallen i handboll kontaktat mig. Dom ville att jag skulle spela med deras elitserielag den kommande säsongen. Jag skulle dessutom få hjälp med all rehab av deras sjukgymnast dom hade på plats på träningarna och så. Och jag tackade ja och skrev på kontrakt. Jag och min bästa vän micki gick båda dit. och jag krigade på med min rehab. Tony, min tränare och Lennart, sjukgymnasten i laget, hjälpte mig otroligt Mycket. Jag blev starkare och snabbare än nånsin och fick hann spela några matcher i elitserien.
Jag fick också vara med och föra upp Gustafs i div.1 i fotboll nåt år efter och det har gått så bra.

Jag skulle kunna fortsätta historien men det som händer efter har ingen betydelse. Det jag menar med denna historia och min tatuering, är att man kan slå sig tillbaka från alla underlägen bara man inte ger upp. Oavsett vad nån säger till en så ska man veta att man alltid kan klara allt, bara man själv vill och är beredd på att offra det som krävs för att komma dit!! Jag önskar att jag kunde åka till Falun och sätta upp ett finger i ansiktet på den idioten. Han borde inte få vara läkare. Jag tog mig tillbaka och spelade i 4 år utan problem. Nu har jag oturligt gjort illa mitt andra knä, men som tatueringen säger och påminner mig om varje dag nu, att jag tar mig tillbaka från det här denna gången också. Bara jag inte ger upp. Och det tänker jag aldrig göra. Tänker aldrig låta den grisen få rätt. ALDRIG!!

Hoppas jag inte tråkat ut er med denna läsning, men nu vet ni bakgrunden till min tatuering. Å jag vet att den kommer att betyda mycket för mig resten av mitt liv, det gör den redan nu.

Många tårar kom under det här inlägget. Känslorna uppleva igen. Tror jag inte berättat om det såhär så många gånger förut.

Lova mig att aldrig ge upp när ni vet att ni har mer att ge!
Här kommer en bild på tattoon iallafall:)

Puss!<3