Lycka!!!
Vaknade imorse och hade känslan av att det var match, att jag själv skulle spela. Siktet var inställt på maxtestet hos sjukgymnasten 15.00. Hjärnan gick på matchuppladdning: Ät rätt, drick mycket, fokusera. haha kändes rätt sjukt faktiskt men kul att man har instinkten kvar iallafall efter alla dessa månader,
Blev dock aldrig nervös, bara taggad. Så jag cyklade dit och satt mig i väntrummet ovh väntade helt enkelt. Sen kom Linda ut och hämtade mig och vi gick direkt till bensparken. Hon sa att vi skulle lägga på lite mer vikt än vi gjorde förra gången. Okej sa jag, satt mig i maskinen och började köra. Jag skulle göra så många reps jag orkade i rad, med mitt skadade ben först. Körde ungefär 27 reps.
Så Linda sa: "Jäklar vad stark du är, jag ökade vikten så att du inte skulle klara av att göra så många reps den här gången. Men nu får du köra lika på det andra benet så att det tar hel slut, sen lägger vi på 10 kg till så kör vi igen".
Skönt att höra, man är ju alltid orolig exakt hur man ligger till egentligen.
Sagt och gjort, jag körde lika med det andra benet, men innan vi lastade på 10 kg till så gick vi till bencurlen och skulle göra samma typ av test där. Samma sak hände där, fick köra ur mig på båda benen, sen skulle vi lasta på 10 kg till för att testa igen. Tydligen så är det svårt att hitta ett bra värde när det blir så många reps. Det kan bli lite missvisande. Man vill ju ändå mäta styrkan i musklerna, inte lika mycket uthålligheten på just detta moment.
Benen var lite som staghetti efter dessa två test, som jag dessutom fick göra om två gånger, och man tar verkligen ut sig...
Sen gick vi vidare in i ett av dansrummen för att göra ett hopptest. Då gjorde hon så att hon satte ut två stycken tejpbitar med 40 cm mellanrum. Sen skulle jag hoppa i fram och tillbaka i sidled mellan de två tejpbitarna så många gånger jag kunde under 30 sek. Även här började jag med mitt skadade knä och efter nån minuts vila så körde jag med det andra benet.
"Ta med dig tejpen så går vi in på mitt kontor", sa Linda sen..
Boom boom boooom, hjärtat slog i tusen, var så nervös på vad hon skulle säga.
När vi kom in så sa hon att det såg jättebra ut. Jag var tydligen väldigt väldigt stark för att bara ha gått 6 månader sen operationen.
Hon började räkna ut nåt med miniräknaren efter det.Sen sa hon att för att f¨å gå in i matchspel igen så måste styrkan i ditt skadade ben vara minst 95% av styrkan i ditt friska ben. Och just nu så så låg jag på 88% när det gäller framsidan och 91% när det gäller baksidan. Vad gäller hoppen så var de helt lika.
Woohoooo, 88% och 91%, Så jäääkla lycklig är jag :D Det är fan inte långt kvar nu, och det har ändå bara gått 6 månader. Så jäkla glad!!!!!!!
Men de 95 % är bara styrkemässigt, det är en massa andra saker jag måste klara av också för att få börja med spel. Till exempel lite koordination och dylikt. Men det är väl en stor del av det hela antar jag
Nu så ska jag iallafall få börja med BOLL.
Det var ju det bästa av alltihopa det! Jag får inte börja springa och göra passningsövningar och sånt än, men jag får blrja dribbla mellan koner, jonglera, trixa och lira lite själv med bollen och sånt på stället liksom. Göra lite vändningar försiktigt, 90 grader och 180 gradersvändningar.
Vad ska jag säga. Jag är så saligt lycklig just nu. Så imorgon ska jag ner till träningen och lattja lite.
Kommer sova så gott inatt!
Natti :):):)
Kommentarer
Våfflan
ÄR sååå himla glad för din skull världens bästa!! <3 snart, snart, snart är du tillbaka där du ska vara.
Trackback
