Fick en fråga jag kände att jag ville ta upp här och svara på.

Bella skrev och frågade:

Hej, för en vecka sedan gjorde jag en titthålsop. i knäet och resultatet var utänjt korsband som måste opereras... Jag har tidigigare opererat trasig menisk. Jag har kunnat spela sen jag skadade mig för två månader sen, spelar basket! Men nu vill inte läkaren låta mig spela mer för risken att det kan bli värre... Frågan är dock hur mycker värre det kan bli, måste ändå fixa korsbandet om ett par månader, då kan jag väl lika väl spela fram tills dess... Hur har du klarat att motivera dig själv att du ska tillbaka? Det känns så fruktansvärt långt borta..:( om du har tips, erfarenheter eller vad som helst att dela med dig av vore jag så tacksam!!

Svar:

Hej Bella!
Usch då, det lät inte alls roligt. Jag förstår hur du tänker när det gäller det där med att "det kan väl inte bli värre än det redan är", jag kände likadant. Men det läkarna menar med att det kan bli värre, är nog det att eftersom du har ett korsband som är uttänjt, så kommer ditt knä att vara lite glappt i riktningen framåt/bakåt. Om ditt knä då är lite glappt och du får en knuff, tackling eller kanske bara en enkel sak som att du ska vända dig om och skon fastnar lite i golvet, så kanske inte ditt knä kan hålla emot på samma sätt som det normalt kan. Och "vrickar" du till knät igen bara för att korsbandet är svagt, så kan ju det medföra att andra delar i ditt knä åker på stryk t.ex menisken eller något utan ledbanden.
När jag opererade mitt knä första gången jag gjorde illa det, så gjorde jag samma sak. Jag fick först en titthålsoperation där de gick in och tog bort mitt skadade korsband. Så jag försökte spela i nån månad helt utan korsband. Det som hände då var att mitt knä vek sig gång på gång för att det blev så glappt. Då hade jag bara en himla tur att inget annat i knät gick sönder och jag fick sen en ny operation där de gjorde ett nytt korsband. Sen dess har det knät fungerat hur bra som helst. Min sjukgymnast säger att man inte ens kan känna att det är ett opererat korsband för att det är så stabilt :)

Hur jag lyckats motivera mig själv då.
För mig är fotbollen mitt allt. Jag lever och andas fotboll och jag kan ALDRIG tänka mig ett liv utan att få spela fotboll. Så när jag tänker i dom banorna så är 9 månaders rehabilitering en liten pisstid i det stora hela. Visst kommer det dagar där man känner att allt är pest, men i princip alla dagar så känner jag mig jäkligt glad och motiverad. Det som är så roligt efter en sån här operation, är att man ser såna framsteg i prinvip varje vecka. Den första månaden ser man framsteg nästan varje dag. Ett tips jag har är att skriva som en liten dagbok för dig själv varje dag vad du klarar av. Vad du har gjort under dagen och hur mycket du klarar av i träningsväg och så vidare. För det är så lätt att bli blind på sånt. Jag kan tänka ibland "fasen vad segt det går, jag märker ju ingen skillnad alls". Sen tänker jag tillbaka lite. För bara ca 4 veckor sen klarade jag långt ifrån inte av såna saker som jag klarar idag. Man tänker liksom varje dag man vaknar upp att det ska ha hänt nåt mirakel under natten och att man ska klara massvis med nya saker varje dag. Men så är det inte riktigt. Det gäller att ha tålamod och att lyssna på knät. Kroppen är väldigt bra på att säga till när den mår bra och när den inte gör det.
Det jag menar med framstegen man ser snabbt, är att det ger en enorm sporre för mig att fortsätta.
En annan sak som är väldigt bra är att man hela tiden får en massa små mål att sträva efter. Det är väldigt viktigt, för att i början efter operationen så kan 9 månader kännas väldigt långt bort. Jag sätter upp egna personliga mål, plus att jag får mål från sjukgymnaster och läkare. Jag får nya mål varannan till var fjärde vecka ungefär och dessutom får man alltid vägen till målen uppmålade för sig.
T.ex för någon månad sen fick jag ta mitt första löpsteg. Det kändes läskigt först eftersom jag inte gjort det alls sen operationen. Sen sa min sjukgymnast till mig att om 4 veckor så ska du kunna springa 2 km utan vila och problem, det är målet. Det kändes orealistiskt just då, men jag vet att säger han det, så klarar jag av det. Dessutom är det bara att ge sig fan på att klara av det också. Sen berättade han också för mig hur jag skulle nå de där två kilometrarna. Jag skulle börja med att gå och jogga i intervaller. Gå 100 meter, jogga 100 meter, gå 100 meter, jogga 100 meter och så vidare, i 1-2 km. Sen alltefter tiden går och knät blir mer van vid det, så skulle jag minska gången och öka joggingen så det kanske blev 50 meter gång och 150 meter jogg och så vidare. Till slut så hade jag trappat ner på gången helt och jag sprang bara hela tiden. Och visst klarade jag av 2 km ren löpning innan 4 veckor hade gått.

Sådana små mål får man hela hela tiden och man blir lika glad varje gång man klarar målen och får börja sträva mot nya mål.
Men det är väldigt viktigt att man gör det man blir tillsagd. Ibland kan det kännas lite jobbigt kanske att gå till gymmet helt själv 3-4 ggr/vecka och köra såna enkla övningar som det är i början. Men det är bara att göra det och till slut kommer man över det.
Försök få med dig en vän eller släkting till gymmet de dagar det känns kämpigt. De ger en alltid lite extra motivation och hjälp att driva på sig själv.

En annan sak som jag känner är viktigt, är att våga vara ledsen och besviken om du är det. Våga släppa ut dina känslor och prata om det med någon vän eller någon i familjen. Som jag sagt tidigare, vissa dagar känns hur bra som helst medan man ibland får någon dag där allt känns lite tråkigare. Då är det viktigt att ha sina nära och kära nära att diskutera saker och ting med, eller kanske dom helt enkelt kan dra iväg dig på andra roliga saker så du slipper tänka på knät en liten stund.
Du får alltid skriva till mig om du känner dig nere eller behöver råd och/eller stöd. Jag svarar så fort jag kan och lovar att hjälpa dig på vägen så gott jag bara kan.
Ställ in dig på att det kommer att ta lite tid, ha tålamod och ta en dag i taget. Går du in med inställningen att du ska klara det, så lovar jag dig att du klarar det. Man får slita många timmar på gym och träning, men det är sååå jäkla värt det i slutändan. Ofta kommer man tillbaka starkare än man någonsin varit tidigare dessutom.
Kör hårt nu och lycka till och tveka inte att höra av dig om det är något!:)
Kram