Försöker sova, men scenen då jag skadade knät spelas om och om igen i mitt huvud. Oftast kan jag tränga bort det men ibland går det bara inte. Idag är en sån dag. Jag vrider mig i sängen varje gång det smäller. Allt spelas i slowmotion, varje steg innan det går av, varje sekund och framförallt det som är det värsta; när knät "hoppar ur". Även fast smärtan efteråt är så fruktansvärd att den inte går att beskriva med ord, så är ändå själva händelsen det allra värsta. Man känner liksom att överbenet, från knät och uppåt bär iväg i sidled medan underbenet står fast kvar på samma position. Man känner att något är väldigt, väldigt fel. Ett sånt fruktansvärt obehag som gör att magen nästan vill vända sig ut och in. Jag som dessutom har gjort samma sak en gång tidigare, vet sen vad jag har att vänta. Det tar alltid några sekunder, kanske är det egentligen bara några hundradelar, men det känns som eviga sekunder; den tiden det tar innan smärtan kommer. Sen ligger man där och vrider sig i smärtor. Fula ord, elaka skrik, dunkningar med knytnävarna i marken, allt för att försöka dämpa smärtan man känner. Men det är ganska lönlöst. Jag tror säkert jag bad någon dra åt helvete också, men jag menade det såklart inte. De ville bara försöka se vad som var fel och dessutom lugna mig. Jag Ville bara att alla skulle låta mig vara. Inga händer som rörde mig, ingen som pratade med mig, jag ville bara ligga där och skrika ur mig smärtan men kanske framförallt skrika ur mig besvikelsen. Jag var så fruktansvärt besviken på mig själv. jag grät och grät för jag var så besviken. "Har jag kunnat jobba hårdare?" "Kunde jag lagt ner fler timmar i gymmet?" "VARFÖR HAR JAG INTE GJORT MER!!!!?", besvikelsens tankar bubblade bara runt i hjärnan. Även fast jag vet att jag gjort allt jag kunnat såhär nu i efterhand, så rullar tankarna ändå runt så. Besviken på mig själv, hatade mig själv. Dumma idiot-Johanna, du kunde gjort mer...
Min första tanke var ändå "inte nu igen". Tror jag skrek ut det direkt också. Jag kände direkt att det var korsbandet igen. Även fast jag försökte intala mig hela tiden att det förmodligen bara var en liten "vrickning" som skulle gå över på nån vecka...
Jag ville ju vara med. Jag var på gång. Jag började äntligen känna att allt jobb börjat ge resultat igen.
Som Calle Barrling (tränare då för U21-landslaget, nu F19-landslaget) frågade mig efter en match på sommaren:
- Johanna, är du äntligen "hemma" nu?
Och det var precis det jag började känna mig. Jag började känna mig hemma igen efter allt med förra skadan och så vidare..

Fy fan, om det finns någon slags högre makt, snälla snälla snälla låt mig aldrig behöva uppleva det här på riktigt igen!

(Bild tagen från dt.se)