Lördag.. Den dagen när man äntligen kan umgås med folk eftersom ingen jobbar, men man är för trött och slut av dessa tabletter. Tror det är dom som gör det. Jag vill typ ligga och sova hela tiden. Men jag har iallafall varit å kikat på fotboll och hängt hos Laxen med vänner en stund. Innan dom skulle ner på Da Buzz. Jag har sett fram emot att se dom så jäkla länge. Jag och min syster har så jäkla många roliga minnen till deras musik så det är en klassiker för oss som skulle vara helt sjukt roligt att se live och återuppleva lite granna. Men jag ska väl vara glad att jag har fått operation så snabbt som jag fått. Och det är jag också. Jag är otroligt tacksam för det. Antar att jag mest är sur för stycket händer mig och att det händer just nu. Jag hade så otroligt många planer för denna höst/vinter. Nu får vi se om jag klarar att genomföra något av det.
När man dessutom hör firandet nerifrån Älvkanten med musik och fyrverkerier, så blir man lite avis. Folk är ute å har kul nedan jag ligger här å har tråkigt hahaha. Jäklar va bitter jag blev nu. Men såna dagar får man till å från när det är på det här sättet. Å jag lovade att jag skulle vara ärlig å skriva hur jag känner här på bloggen, så nu kommer det. Idag är en sån dag när jag känner att det är jobbigt. Förmodligen mycket för att jag har ont idag. Så fort värktabletterna börjar sluta verka så gör det verkligen ont. Och då blir Jag lite smågrinig och svår, jag är liksom där men ändå inte. Tänker på annat. Jag vet inte, men jag är en sån som tror på att bra saker händer bra människor och att man förtjänar lite saker och ting man råkar ut för. Och jag tycker att jag verkligen försöker vara en bra människa och göra rätt saker. Förstår verkligen inte varför detta händer mig!? Och laget!? Och just nu när det är så kämpigt i laget som det är!? Nu menar inte jag att jag aldrig gör något fel och att nån annan förtjänar det mer än vad jag gör, verkligen inte. Jag gör också misstag och många tycker säkert att jag är dum ibland, men vafan. Jag tycker fan inte att jag är värd detta. Inte en sån jäkla skitskada som korsband är. Det är sån jäkla lång rehab å det tar sån tid. När det enda jag vill är att spela fotboll. Jag vill känna på gräset, smälla på i närkamper, göra nån schysst glidtackling, skrika lite på domarn och bara känna adrenalinet rusa genom kroppen. ni vet, allt som hör till fotbollen. Fan det finns ingenting med fotbollen jag inte älskar. Ja förutom att förlora och skadorna då. Men vem gillar det?
Nej usch vad less jag är på detta just nu! Det är så svårt att beskriva känslan jag känner just nu. Det är liksom ilska, för det känns så orättvist, samtidigt som att jag är ledsen för att det har hänt och även om jag är med på mycket å försöker hänga med på det jag kan, så känner man sig fruktansvärt utanför. Även fast man vet att man har vänner och familj runt omkring en så känner man sig vissa dagar som den ensammaste människan i hela världen. Det gör iallafall jag. Och som jag och Sofia diskuterade här om dagen, ingen förstår riktigt hur det är att vara långtidsskadad om man inte varit det själv. Tro mig, man gör verkligen inte det. En liten välmenad kommentar från någon kan göra så att hjärtat bara brister där inne. Ett litet fel ord från någons mun kan få hela ens dag att rasa samman. Man är så jäkla känslig och skör vissa dagar. Saker som vanligtvis inte berör mig ett jäkla dugg, hugger plötsligt djupa hål i hela mig. Man kan bli förbannad för ingenting, gråta för ingenting.... Ja det är så mycket som man inte kan förklara. Och den värsta kommentaren man kan få just när man känner såhär det är:
-Är du sur eller?
Åh fy fan, den kommentaren.. Snälla ni, släng inte ur er den. Den slår sönder en alltså. Jaaaa jag kanske är sur och bitter och jäkligt trött just idag, men låt mig få vara lite off för en dag. Imorgon kommer jag att må mycket bättre förmodligen och då är allt annorlunda. Men dagades negativa dagarna kommer att finnas under hela resan. Det är mer psykiskt jobbigt än många tror. Men som sagt, man måste få ha dom dagarna, och låt oss få ha dom dagarna, vi behöver dom också. Det är en del av rehabiliteringen för att kunna komma över det. Man måste få vara sur och förbannad! Det vänder, jag lovar. Ge oss bara lite luft att andas!

Jag har ingen aning om det där blev sammanhängande överhuvudtaget nu haha. Skrev bara direkt ur hjärtat.
Så förlåt för det här bittra inlägget men det är bara så jag känner idag!!
Hoppas ni haft en bra dag:)