operation
Ja, om jag ska försöka återskapa det blogginlägget jag skrev igår nu då kanske. Jag blev så fruktansvärt less igår. Jag var helt slut och trött hela dagen, men jag tänkte att jag ska ta mig i kragen och skriva om allting som jag lovat. Och när jag är klar med allt och trycker på publicera, så loggas jag ut från bloggen och allt jag har skrivit försvinner. Men jag ger det ett nytt försök nu idag då, men denna gång så kopierar jag texten med jämna mellanrum.
Just nu ligger jag hemma i Gustafs i mammas och Håkans säng och ser på film och tv. Det är perfekt för mig att kunna ligga i deras säng eftersom att den är reglerbar. Man kan alltså höja och sänka den både under huvudet och nere vid benen. Eftersom jag ska ha benet i högläge så mycket som det bara går så passar det perfekt. Stackars Håkan fick sova i min säng inatt, inte för att den är fy skam heller, men det känns så dumt att skuffa undan honom bara sådär. Men det blir nog lättare kanske redan inatt eller snart iallafall :)
Värken går verkligen upp och ner. Jag har fått massvis med olika tabletter som ska hålla smärtan dämpad vilket oftast lyckas, men det känns ofta som att det tar sån tid. Just nu känns det fruktansvärt bra haha. Jag hade så ont imorse när jag vaknade så jag fick gå in på dom kraftiga tabletterna, morfinaktiga, så nu har jag absolut inge ont alls och det är så fruktansvärt skönt. Annars gör det ont i princip hela tiden. Det går helt okej när jag ligger stilla, iallafall när jag tagit värktabletter. Men så fort jag rör mig så är det inte nådigt. Man går inte upp på toaletten för skojs skull direkt.Och igår dessutom, som ni kanske lästa att jag skrev igår, så hade jag så ont att jag var riktigt nära på att svimma och spy när jag var inne på toaletten och borstade tänderna. Så det var bara att spotta fort och hoppa in i sängen igen, så fort jag kunde, för att lugna ner. Då blev det bättre!
Jag tänkte jag skulle förklara lite vad det är dom har gjort med mig, alltså hur operationen går till. Iallafall lite kortfattat för er som inte vet hur en korsbandsrekonstruktion går till. Torsdagen såg ut såhär för mig:
Jag hade en träff med en sjukgymnast klockan 9.10 på Sophiahemmet. Han kände lite på knät, gjorde några mätningar och fyllde i några papper om hur knät fungerat förut och hur det fungerar nu efter skadan. Han gick också igenom lite grann vad som kommer att hända efter operationen och hur jag ska påbörja min rehab direkt efteråt och vilka övningar jag ska köra. Eftersom att jag har gjort illa korsbandet förut så gick det ganska snabbt, då jag har lite koll på allt det där sen innan och jag behövde inte ställa så många frågor kring det.
Direkt efter så var det bara för mig att knata upp en våning till, där jag skulle ha mitt rum före och efter operationen. Så jag blev omhändertagen av några fantastiska sjuksköterskor som visade mig allt jag behövde och gav mig kläder att byta om till direkt. Så jag böt om och sen kom sköterskorna tillbaka och berättade hur allt skulle gå till. Hon sa att det kunde dröja ett tag innan jag kom in till operationen, men jag hade egen tv och radio och dessutom Stockholmsstadion precis utanför fönstret så det fanns lite att underhålla sig med medan jag väntade. Hon satt dessutom i dropp i handen ganska direkt och lite antibiotika tror jag i förebyggande syfte.
När det började bli dags för operation så kom en sköterska med ett antal tabletter som jag skulle häva i mig med lite vatten. Det var värktabletter och andra tabletter som skulle minska risken för illamående efter narkosen. Sen så blev jag nerrullad nån våning ner, utanför operationssalarna. Där fick jag träffa sköterskor, läkare och narkosläkare som alla gick igenom vad dom skulle göra och ställde en massa frågor om hur jag mådde och hur allt var. I den svängen fick jag ytterligare ett antal tabletter som jag hävde i mig och efter det så blev jag lite fnittrig. Jag kommer ihåg att det gick förbi läkare och sånt och sa hej, då hejade jag tillbaka och så fnittrade jag för mig själv efteråt varenda gång haha, så där började man bli lite groggy. När jag hade som roligast kom sköterskorna och rullade in mig till operationsrummet, där jag fick gå till operationsrummet och lägga mig. Jag som var så rolig då (tyckter jag själv) drog väl några skämt och skojade till det lite där inne. Vette sjutton om dom skrattade med för att vara snälla eller om dom faktiskt tycktr det var kul. Jag tyckte det var kul iallafall haha. Men jag blev ganska snabbt tvungen att koncentrera mig för jag hade tre sköterskor som förberedde mig för operationen samtidigt som gav mig en massa olika kommandon samtidigt också. "lyft benet" sa den ena, medan en annan sa åt mig att slappna av, och den tredje bad mig att göra nåt helt annat. Sen gick det så fort allting, det blev godnatt nästan på en gång.
Och operationen nu då går till såhär. Med hjälp av 4 st titthål och ett större snitt, så går dom in i benet och först och främst tittar runt i knät för att se att inget annat är skadat. Om det skulle vara det så städar dom upp allting och tar bort det skadade, men jag gjorde en sån operation för 7-8 veckor sen, så det steget behövde dom inte göra på mig. Så dom gick direkt på att klippa av en av de tre senorna som sitter på baksida lår, vid hamstringmuskeln. Så på nåt vis så får dom in ett instrument från under knät, upp till nästan under skinkan och klipper av senan, sjukt. Men iallafall, den senan viker de sen fyrdubbelt och syr några stygn i det så att det ska bli som ett normallångt, normaltjockt och starkt korsband. Sen så gör dom en fästanordning av nåt slag uppe på lårbenet och så borrar dom en kanal ner i vadbenet (vet inte vad benet heter, men det är benet neranför knät). Dom trär sen i det nya korsbandet i fästanorningen och fäster det där upper, sen så trär dom i korsbandet i den borrade kanalen och fäster det med en skruv. Han hade dock inte fått ett sånt bra fäste ner i den borrade kanalen sa han, så han hade varit tvungen att fästa det med en skruv till. Men det är ingenting som kommer påverka något i framtiden sa han. Han ville bara att det skulle bli helt stabilt, och det är såklart skitbra tycker jag! Sen så är det så gott som klart, då är det bara att sy ihop och sånt där.
Jag har ett svagt minne av att när jag vaknade första gången ur narkosen, så skrek jag för jag hade så ont. Men jag somnade nog om lika snabbt igen, vet inte om dom gav mig nåt mer så jag somnade till eller om jag bara var helt groggy så jag somnade igen. Men när jag vaknade andra gången så var det mycket bättre. Sköterskorna såg hela tiden till att man hade allt man behövde och att man fick tabletter när man hade ont. Jag sov ju över där en natt och dom väckte en på nätterna för att ge en värktabletter och sånt så att man skulle kunna sova ut ordentligt.
När jag blev väckt sen på morgonen så fick jag först värktabletter såklart haha, och sen var det frukost. Sen sov jag nån timme till innan min läkare kom. Han berättade lite om operationen och hur framtiden ser ut. Allt hade gått bra som sagt och nästa återbesök skulle bli om ca 6 veckor, för att kolla rörlighet och att allt känns okej.
Kort efter att läkaren varit där så var det träff med en sjukgymnast. Hon skulle "lära mig att gå". Hon visade hur man ska belasta benet och framför allt så visade hon vilken teknik man skulle använda sig av när man går upp och ner för trappor. Det är svårare än man tror när man har ett ben som inte riktigt vill hänga med.
Jag och sjukgymnasten diskuterade och jämförde en hel del med förra gången jag opererade mitt andra korsband. Nu är det såhär att man ska börja med att böja och sträcka och hitta muskler och massa såna övningar direkt efter operationen, dagen efter liksom. Men förra gången jag opererade mig så kunde jag inte ens lyfta benet efter operationen. Då klippte dom av nån nerv som gick mellan musklerna i benen och hjärnan så det gick liksom inte. Då var man tvungen att försöka träna sig till att hitta tillbaka till att kunna ens lyfta upp benet. Så det är otroligt skönt att det har utvecklats nu på dom här fem åren. För det är inte kul kan jag säga, när man inte kan göra nåt, benet bara hänger där liksom, fast man känner att man lyfter benet, så ligger det bara där som en död sill. Jag tror att det kan underlätta rehaben otroligt mycket. Däremot så känns dom där övningarna jag ska göra nu lite jobbiga, eftersom jag har så ont fortfarande. Vi får se hur mycket jag klarar av idag eller om jag börjar med dom imorgon. Sjukgymnasten sa att det är bra om jag klarar av att börja med dom under helgen iallafall. Så vi får se när jag sätter igång
Det är en sak till som jag har fått som jag inte fick förra gången. Jag har fått sprutor som är blodförtunnande för att minska risken för en blodpropp. Sprutor är ingenting jag är rädd för så i vanliga fall, MEN när jag fick veta att jag är tvungen att ta sprutan på mig själv i tio dagar tycker jag att det blev jäkligt jobbigt. Som sagt så är jag inte rädd för sprutor, men jag blir alltid sjukt nervös jämyt innan en sköterska ska ge mig sprutor, och nu skulle jag vara tvungen att göra skiten på mig själv. Själva nålen känns inte ens, men det man sprutar in svider rätt rejält alltså. Och ni vet hur svårt det är att göra nåt på sig själv som gör ont, när det väl börjat göra ont så vill man ju bara sluta, men då måste jag spruta i ännu mer ända tills det är slut. Det ska ju självklart sprutas in långsamt också... Sprutan ska tas i magen, en gång om dagen i tio dagar. Den första sprutan tog jag igår. Jag var så fruktansvärt nervös. Tog ut sprutan, kollade på den i säkert en minut innan jag ens vågade stoppa in den i magen. Jag kände ingenting alls, verkligen ingenting, när nålen gick igenom. Trodde för en stund att jag missat magen haha. Men sen kom jag till den delen när det var dags att spruta i skiten. Åhåhåhååå vad oskönt. Det svider i hela magen alltså, REJÄLT!!!! Men det var bara att spruta vidare. Man vill ju bara dra ur sprutan när skiten är klart men nej, den ska sitta i, i fem skunder innan man får ta ut den. Men jag klarade det iallafall och jag var så jäkla glad att jag gjort det efteråt.
Kommentarer
Trackback
