Sjukt, inne på näst sista veckan på jobbet nu. Hel vecka denna vecka, lite halv vecka nästa vecka, sen är det slut med maser för min del. Det känns sorgligt på ett sätt. När jag själv gick på maser så älskade jag det. Jag hade verkligen så himla kul där, och inte tala om våran klass. Våra mentorer vi hade då fick våran klass att bli supertight. Vi gjorde hur mycket som helst tillsammans och hade så kul allihopa. Så när jag slutade 9an så kunde jag inte sluta gråta. Kunde inte fatta att jag skulle behöva lämna min underbara klass och alla lärare. Det var hemskt verkligen. Har nog aldrig varit så ledsen över att lämna ett ställe sådär. Det kändes jättejobbigt att tänka tanken att man aldrig skulle få gå på den skolan igen. Det var över.
Första veckorna på gymnasiet sen (gick på skolan bredvid maser) så var jag och Mickis inne på maser varje dag och hälsade på. Vi saknade allt med maser. Det gick ju så småningom över med tiden eftersom man kom mer och mer in i det nya liksom.

När jag sen fick jobb på maser så blev jag överlycklig. Jag skulle få komma tillbaka till min trygghet. Maser har alltid varit trygghet för mig. jag var så himla glad. Åså kom jag dit första dagen och blev inkastad i hetluften direkt. Träffade alla lärare, några som jag själv hade haft, och några helt nya. Så kul att var tillbaka igen. Däremot kändes det himla konstigt att vara på andra sidan. Visste inte riktigt hur jag skulle anpassa mig till det. Jag brukade vara den som knackade på dörren till lärarrummet för att prata med nån, nu var jag den som öppnade dörren och besvarade elevernas frågor. Och det var tufft i början. Tuffa elever dom testade en haha och att hålla koll på allting (vilket mina kompisar vet att jag inte alls är bra på). Herregud vad det var jobbigt till en början. Jag blev tvungen att börja skriva ner saker i en kalender för att få den minsta ordning på nånting alls. Jäklar vilken röra det var haha. Och innan man hittade rytmen och jargongen med lärare osv var det lite tufft. Och inte tala om jargongen med eleverna. Men ju mer man kom in i det så blev det bara roligare och roligare. Och nu är jag där igen..Nu känns det jobbigt att behöva lämna igen. Jag känner mig som hemma igen. Jag älskar, verkligen älskar mina kollegor. Jag trivs så himla bra. Och mina elever är för Goa också, för de mesta haha;) nej ju mer jag tänker på det så känns det sorgligt. Men det är väl så det är. Man går mellan olika stadier i livet och man kastas in och ut ur trygghetszoner. Förhoppningsvis så hamnar jag i en lika bra "klass" igen på det nya jobbet. Det tror jag. Det blir väl lite vad man gör det till också. Jag hoppas på att få en ny trygghetszon på SSAB!:)

Kommer att sakna alla på maser!