Äntligen klar!
Efter ett besök på kupolen med mamma idag så är alla julklappar klara. Eller ja, så gott som alla. Det enda som fattas är en till mamma men det tror jag att Jennie har fixat nu. Så nu behöver man inte ha det gnagandes nånstans där bak i huvudet. Jag hade tänkt ta kort på alla påsar som jag har med mig hem men då kan ju dom som ska få presenterna se vart jag har köpt dom. Det blir ju lite mindre spännande då, så jag gör inte det. Men ni ska veta att det inte är några. Herregud vad kassar. Mamma fick hjälpa mig att bära för jag klarade det inte själv haha.
Jag måste ju erkänna att det inte bara blev saker till andra, det blev en och annan present tillmig själv också. Jag köpte bland annat en riktig bling-blingig nyårsklänning. Ska prova mig fram här hemma lite grann innan jag bestämmer mig om jag vill ha den eller inte. Jag tycker den är jäkligt snygg men ja.. Vi får se som sagt ;)
Jag måste ju erkänna att det inte bara blev saker till andra, det blev en och annan present tillmig själv också. Jag köpte bland annat en riktig bling-blingig nyårsklänning. Ska prova mig fram här hemma lite grann innan jag bestämmer mig om jag vill ha den eller inte. Jag tycker den är jäkligt snygg men ja.. Vi får se som sagt ;)
Jag och Micki bokade dessutom förköpsbiljett till Bolanche till juldagen. Så jag tycker att ni ska passa på att boka biljetter där, ni som ska ut. Det var dessutom billigare att boka förköp än vad det kommer att vara att köpa biljuett i dörren. Jag antar och hoppas på att det kommer bli mycket folk där. Det är då det är som roligast :)
Annars har det varit en väldigt lugn dag. Efter Kupolen ville inte knät jobba så mycket mer så jag har legat i soffan med knät i högläge och kollat på allt möjligt spännande på tv. Jag har verkligen börjat märka hur jag förändrats under den här hösten. I och med att jag har varit sjukskriven i princip hela hösten, och därmed inte kunnat göra så mycket, så har jag ju varit tvungen att vänja mig vid att bara ligga hemma och ta det lugnt så mycket som möjligt. Mitt liv innan skadan var så långt ifrån mitt liv idag som det bara kan bli. Mitt hem var bara en liten mellanlandningsstation kändes det som. jag var i princip aldrig hemma, Och skulle jag mot förmodan ha en timme över, helt själv, hemma i min lägenhet så klättrade jag på väggarna. Jag blev tokig. Det gick bra de första fem minuterna. Då tänkte jag "Fan vad skönt det ska bli att bara få lägga sig och ta det lugnt en stund". Men efter fem minuter som sagt så åkte mobilen fram och ringde runt till alla för att se om någon ville kika förbi eller hitta på något. Det hade blivit en vana liksom. Jag var i princip aldrig helt själv. OCh när man har levt så i ett antal år, så är det jäkligt svårt att ändra på ett sånt beteende, även om jag fick höra det dagligen från många i min närhet, att jag var tvungen att lära mig att varva ner ibland. Men jag ville inte lyssna riktigt tror jag. Innerst inne så visste jag att det var sant, men jag visste liksom inte i vilken ände jag skulle börja. Jag är ju en sån som vill vara med på allt, hela tiden. Jag vill inte missa någonting. När man dessutom jobbar heltid och tränar i princip varje dag, så blir det jäkligt fullspäckat schema när man ska försöka hinna med allt som alla andra gör också.
När nu knät gick åt helvete så har jag som sagt varit tvungen att inse att jag inte får och kan härja runt. Nu är det vila, vila och lite mer vila som har gällt och gäller fortfarande. Till en början var det otroligt svårt. Jag var typ ut varje helg med mina kryckor och bara satt där ute och snackade med folk för att jag inte klarade av att sitta still hemma ensam. Jag la dessutom om dygnet så att jag sov bort hela dagarna så jag slapp vara vaken när alla andra var på jobbet. Eller ja, jag sov ju inte till eftermiddagarna, men gick väl upp vid 11-tiden kanske. Sen när folk kom hem från jobbet och skolan så kunde de komma och hälsa på mig. Perfekt!
Men ju längre tiden har gått och ju längre jag har gått hemma, så känner jag att jag har blivit mycket lugnare. Nu kan jag till och med tycka att det är skönt att bara ligga hemma och ta det lugnt en hel dag. Men det är ju fortfarande så att jag föredrar att göra saker, många saker, men jag kan njuta mer av att ta det lugnt. Och det tror jag är jäkligt nyttigt för mig. För det var inte riktigt nyttigt, det sättet jag levde på förut alltså. Min kropp gick på högvarv hela tiden och fick nog aldrig riktigt slappna av förutom när jag sov. Så vem vet, det kanske kommer att komma något gott utav den här skadan ändå...
haha åh gud, vad sjuk jag låter när jag läser det jag skrivit.. Men ja haha, så var det..
Jag kom och tänka på en sak tll som jag tycker är jobbigt, som jag kom och tänka på nu efter att ha snackat om det med en kompis på telefon. Det är att mycket av den muskelmassan man skaffat under alla dessa år av träning har ju mer eller mindre försvunnit på många ställen. Framförallt i benen som jag vilat mest nu under hösten. Det är sjukt hur lång tid man jobbar med att få upp sin muskelmassa, men hur snabbt den försvinner när något sånt här händer. Jag har ju varit helt sängliggandes ett antal veckor här och där under hela hösten och inte fått eller kunnat träna på det sättet man vill. Och det som är mest frustrerande just nu är att jag är så fullt medveten om det, men att jag inte kan göra något åt det. Den absolut mest fysiska ansträngningen jag får ägna mig åt just nu, det är att cykla på en testcykel. Och det får jag göra MAX 10 minyter, 3 gånger i veckan, Och när jag väl cyklar så får jag inte liksom trampa på och få upp ett högt tempo, utan jag ska trampa lugnt och fint. Jag får liksom inte ens gå och ta promenader, eller ens simma. Ingenting liksom. Det är så sjukt frustrerande så jag blir tokig!!!!! Vill bara kunna träna ordentligt igen. Låt denna tiden gå FORT!!!
Nej nu ska jag sova.
God natt och sov så gott :)
Kommentarer
Trackback
